Tidlös teaterpärla som berör känslomässigt
TANKEVÄCKANDE: ROMANSER, DRÖMMAR OCH EN MISERABEL TILLVARO
Under fredagen var det nypremiär av ”På Arendorffs tid” inför en fullsatt salong på Hebeteatern. Det var en känslostark musikteater med mörker, dysterhet och glimtar av hoppfullt ljus.
Den omarbetade musikteatern ”På Arendorffs tid” baserad på Victor Arendorffs samlade verk belyste smärta och bjöd stundtals in till genuina skratt. Publiken fördes genom en omtumlande och tankeväckande föreställning. Lågmält men övertygande satte den ljus på att en miserabel levnadsnivå med fattigdom, prostitution och alkoholism inte behöver innebära avsaknad av livslust, begåvning och drömmar.
Hand i hand med skickliga uppläsningar och rörande sångstycken gjorde ensemblen en imponerande insats. Maj-britt Wallgren och Christer Carlssons tonsättningar tog sig in i en ny del av mitt hjärta och väckte något nytt till liv.
SKÅDESPELARNAS GESTALTNINGAR och insatser på scen genomfördes med stor konstfärdighet. Det tillsammans med tonsättningarna och Bengt Jacobssons fina bearbetning av Victor Arendorffs verk gjorde teaterupplevelsen mångsidig och fylld av en rad olika känslor.
I allt elände lyckades inslag av humor och livsglädje tränga sig in och lysa klart. Det var skönt att ibland få skratta åt bohemernas spontana munhuggande sinsemellan. SUCCÉ. * Betyg: Så nära full pott man kan * Manus & regi: Bengt Jacobsson. * Musik: Christer Carlsson och Majbritt Wallgren i arrangemang av Henrik Mossberg. * Ensemble: Bengt Jacobsson, Gunilla Svensson, Karin Jacobsson, Richard Andersson, Malin Holm, Andreas Gleisner, Johan Frendberg, Anders Jacobsson, Johan Hyrén, Anders Tärneberg, Sara Hast och Lisa Ekström. * Musiker: Henrik Mossberg, Magnus Sjöqvist, Kristoffer Johansson, Josef Andersson, Catarina Olsson, Maja Hedlund och Tove Svalin samt Sångkvartetten Arendorff. Föreställningen höll en hög klass och dåtidens baksidor visades och gestaltades på ett genomtänkt sätt och det var lätt att ta till sig.
Trots att berättelsens röda tråd var fördömelse och mörker lämnade jag salong aningen lättad? Kanske på grund av vetskapen att jag tillsammans med en fullsatt salong nyligen blivit påminda om ett perspektiv ur samhällets bottenskikt, som inte sällan sopas under mattan om möjligheten att blunda för det finns. Jag vet inte.
FÖRESTÄLLNINGEN BERÖRDE i alla fall på riktigt. Det här är ett kulturbevarande av dignitet. Än i dag, 27 år efter urpremiären, är föreställningen minst lika betydelsefull. Orden recensenten från Trollhättans Tidning uttryckte efter att ha sett förställningen som spelades 1990 är lika passande efter nypremiären 2018 – ”Det kan ses som ett socialt, evigt aktuellt reportage (...)”.
Och ja Bengt, som du hoppades så tog publiken litteratören, poeten och Klarabohemen Victor Arendorff till sina hjärtan – åtminstone så gjorde jag det.
komma.