Regionrådet väljer nytt stickspår
REGIONRÅDET MONICA SELIN (KD): ”KANSKE STARTAR JAG STICKCAFÉ” Efter 20 år i den politiska hetluften drar sig Monica Selin (KD) tillbaka från maktens korridorer. – Nu ska jag bara göra det jag tycker är roligt, säger hon.
Med krypavstånd till Sjölandasjön ligger Monica Selins egna residens, en före detta sommarstuga som hon och maken Dan nu rustar upp.
– Många i vår omgivning tyckte vi var tokiga när vi bestämde oss för att sälja vårt tidigare hus och köpa det här. Det vanliga är väl kanske att folk i vår ålder flyttar till lägenhet efter att ha varit villaägare. Vi köpte ett renoveringsobjekt, och hittills har vi inte ångrat oss, berättar Monica Selin.
Vid köksbordet kan Monica sitta länge, dricka kaffe och titta ut över vattnet. Och det är i den miljön som beslutet att lämna politiken vuxit fram.
– Hade vi hamnat i opposition förra mandatperioden så hade jag nog hoppat av redan då, men när det blev majoritet hängde jag kvar. Nu har jag gjort fem mandatperioder och känner mig mätt, inte på engagemanget men på partipolitik, förklarar hon.
PÅ MÅNDAG GÖR hon sin sista dag som regionråd för Västra Götalandsregionen. Andra politiska uppdrag avvecklar hon successivt under året. Hon kommer sakna arbetskamraterna, men säger samtidigt att hon inte kommer att bli en hemmasittare. Att den nya livsfasen innehåller flera planer.
– Jag har tankar på att starta ett stickcafé eller något annat eget inom hantverk. Vad det blir exakt har jag inte kanaliserat ännu.
Hur som helst lär det bli något som innebär möten med människor.
– Min drivkraft har alltid varit att jag är intresserad av och engagerad i andra människor. Jag skulle inte passa på en fabrik, säger 58-åringen.
SOM UNG HADE Monica siktet inställt på att bli journalist och påbörjade en medieutbildning på folkhögskola.
– Jag trodde att det var rätt väg för att få utlopp för min kreativitet. Men jag hoppade av, var för självkritisk.
Istället återgick hon till att arbeta med funktionshindrade inom omsorgen, vilket i sin tur fick hennes politiska intresse att ta fart på allvar då hon upplevde att attityden till målgruppen behövde förändras. Innan dess hade Monica varit en del av Kristdemokraternas ungdomsförbund. Hon hakade på en vän som var aktiv.
– I början sysslade jag med annat än politik, målade om ett kansli, fikade... Men jag fastnade för KD, framför allt för partiets solidaritet med samhällets svaga och förtryckta.
I föräldrahemmet i Strömslund i Trollhättan talades det sällan politik, men en ingift faster vars släkt till stor del bestod av politiker, inspirerade ensambarnet att våga satsa. Efter valet 1998 blev Monica politiker på heltid och började omgående driva på frågor om psykisk ohälsa, hjärtefrågor som hon själv benämner dem.
NÄR VI TRÄFFAS i Residenset i Vänersborg, som varit Monicas arbetsplats under många år, summerar hon åren som heltidspolitiker. Hon konstaterar att hon har en förmåga att förtränga trista tillfällen, till förmån för de bra. Att hon kan skilja på sak och person, att hon inte är konflikträdd.
– Men krisen år 2000, när C och dåvarande FP valde att lämna regionmajoriteten som då bestod av Allianspartierna och Sjukvårdspartiet med ett mandats övervikt, och istället gjorde upp med S om ny majoritet, var tuff. Fylld av personoch poststrider, där jag och flera andra blev betraktade som villebråd och utsatta för mediedrev.
– Bästa minnet är ingen enskild händelse, men jag är glad över att jag lyckats göra skillnad för dem som har det allra sämst – bland annat genom satsningar på psykiatrin. Nu blir psykiatrin äntligen sedd som en viktig verksamhet – även om det återstår mer att göra.