”Lurejazz” kan locka ny publik
Lurejazz. Uttalat med norsk accent. Så beskriver Ellen Andrea Wang sin gränsöverskridande musik. – Jag har hamnat mellan två stolar, jazz och pop, säger den norska kontrabasisten och sångerskan.
Ellen Andrea Wang tillhör den nya, unga och spännande jazzgeneration som stormar fram i musikbranschen. Hon föddes bokstavligt talat in i musiken, både mamma och pappa är pianister som spelar såväl jazz som klassisk musik.
Själv hamnade hon först inom det klassiska facket och spelade fiol i tio år och svaret på frågan om hon aldrig gjorde ”revolt” mot föräldrarna angående musiken kommer blixtsnabbt, följt av ett skratt:
– Jo, mot klassisk musik!
I 16-ÅRSÅLDERN UPPTÄCKTE hon kontrabasen och sedan var hon fast.
– Att spela kontrabas är en livsstil. Och en livsstil som kräver god planering. Det är inte som en violin som man bär ombord på ett flygplan som handbagage.
– Men jag har en särskild resebas som är speciellt gjord med tanke på flyg. Den har lite mindre kropp än den vanliga kontrabasen och med flight case väger den precis 23 kilo.
DET DÄR MED vad hennes musik ska kallas är öppet för egna funderingar och tolkningar.
– Man vill väldigt ofta placera folk i fack, men jag har hamnat mellan två stolar, mellan jazz och pop. Det viktigaste för mig är tillhörigheten och energin, sen om det är i ett rockband eller ett 60-talsjazzband spelar ingen roll.
– Grunden i musiken är lekfullhet, jag lånar, stjäl och mixar lite mellan genrerna och kanske lockar jag in en pop-publik i jazzen utan att de märker det. Eller tvärtom. Det blir ett slags lurejazz, fortsätter Ellen Andrea och brister ut i skratt.
HON SKRIVER SIN egen musik och influenserna är breda.
– Man upptäcker vad man inspireras av när man börjar skriva själv och i mitt fall är det jazzvinylerna min far spelade därhemma när jag var liten. Quincy Jones till exempel. Sedan har jag alltid älskat Michael Jackson också.
2017 SLÄPPTE HON sitt senaste album. När nästa kommer återstår att se.
– Jag har gjort 100 konserter sedan jag släppte den skivan, så det är svårt att hitta tid för att komponera och spela in. Samtidigt tycker jag det är fint att jazzplattor får leva så länge, till skillnad mot mycket annan musik.
– Men jag tänker hela tiden på vägen framåt och jag har lite planer, men allt är bara i startfasen, så det är lite hemligt än så länge ...
NÅGON NIO TILL fem-kompositör är hon dock inte, förklarar hon bestämt.
– Jag har prövat det, men det funkar inte för mig, det är inte då det kommer. Kreativiteten är svår att styra, vissa dagar har man flow och en extra växel, andra dagar ...
– Jag måste absolut känna att jag är där, att jag är i den kreativa zonen.
HON SER FRAM emot att komma till Trollhättan Jazz & Blues.
– Och det är kul att det är fler norska musiker som ska spela där, att ni har en liten norsk delegation i festivalen. Jag har spelat mycket i Sverige tidigare och tycker publiken där är väldigt bra och engagerad. Positiv!
När det gäller ”lurejazzen” som Trollhättepubliken får höra i Hebeteatern under fredagskvällen, så bjuder den på spännande kontraster i musiken.
– Rösten och kontrabasen är grunden i allt, man må ju bruke det man har som utgångspunkt. (skratt) Musiken spänner mellan de djupa bastonerna och de ljusa sångtonerna, vilket ger en intressant bredd i musikskapandet.
– Sen får man finne på vad man ska ha däremellan. Där får de andra i bandet vara, haha!
”Att spela kontrabas är en livsstil. Och en livsstil som kräver god planering. Det är inte som en violin som man bär ombord på ett flygplan som handbagage.”
ELLEN ANDREA WANG