Riksdagen måste börja rösta
VAL 2018. Att det politiska läget är låst har börjat bli en löjeväckande självklarhet. Snart måste omröstningar äga rum för att partierna ska tvingas bekänna färg.
I rättvisans namn fick de två partiledarna lika många veckor vardera. Två veckor har nu fått förflyta två gånger. Efter att Ulf Kristersson (M) fått tumme ned för någon typ av borgerlig regering var det nuvarande expeditionsstatsminister Stefan Löfvens (S) tur att ge talmannen nekande besked.
Under totalt en månad har de två statsministerkandidaterna fått sondera terräng och nästan två månader har gått sedan själva valdagen. Att säga att det går för långsamt är en underdrift. Enda egentliga nyheterna jämfört med andra sidan valrörelsen är att Centerpartiet och Liberalerna numera öppet talar om samlingsregering och att Moderaterna i sin tur häromveckan uttalade det väntade förslaget om en regering utan alla allianspartier.
Under måndagen meddelade talman Andreas Norlén att det inte vore konstruktivt att – för tillfället – utse ny sonderingsansvarig. I stället tog Norlén till det nya greppet att låta fyra tänkbara regeringskonstellationer sammanstråla tillsammans i hans egen närvaro. Under tisdagen fick så partiledarna för fyra potentiella slutresultat träffas.
Den gällde den så kallade samlingsregeringen (S, M, C, KD, L, MP), vänster-mitten-styret (S, C, L, MP), Alliansen-med-mp-spåret samt slutligen en diskussion med alliansledarna för att titta på möjligheterna till en lösning med ett till fyra borgerliga partier.
VAD SOM SADES under dessa sittningar, och vad det kan innebära, är ännu höljt i dunkel.
Klart står att talmannen öppnat för att en ny sonderingsperson kan komma att utses i närtid och att åtminstone en statsministeromröstning ska äga rum i höst. I måndags förespråkade Ulf Kristersson (M) skarpa omröstningar och såväl Stefan Löfven (S) som Jimmie Åkesson (SD) har uttryckt sig på liknande sätt. Det ligger mycket i detta. Att det vore en väg mot nyval, som det är lätt att tro, är en sanning med modifikation.
För att ett sådant ska gå av stapeln måste fyra förslag falla och hittills har inte ett enda ens prövats. Ett extra val ligger ännu en bra bit bort.
TALMANNENS FÖRSLAG HAR historiskt aldrig förkastats av ledamöterna. Att talman Norlén därför själv ser voteringar som en prestigefråga är ingen vild gissning.
Läget är parlamentariskt oklart. Men det är just därför ett tvång för partierna att på ett konkret sätt ta ställning blir effektivt. Vi kan då äntligen kasta oss vidare från teoretiska taktikresonemang om hur olika partier ställer sig.
ETT ANTAL PARTIER hoppas förmodligen kunna skjuta fram processen in i det längsta, men varför skulle hela riksdagen glatt gå denna partiegoistiska önskan till mötes?