Davis briljerar i ett brutalt mästerverk

HEISTFILM

WIDOWS Steve Mcqueen Viola Davis, Liam Neeson, Michelle Rodriguez, Elizabeth Debicki, Cynthia Erivo, Colin Farrell, Robert Duvall, Daniel Kaluuya, Brian Tyree Henry mfl Storbritannien/usa, 2018 (129 min)

Regi: Med:

Alla som följt den lysande, lätt beroendeframkallande tv-serien How to get away with murder på Netflix vet hur dynamisk Viola Davis kan vara. Hennes rollfigur, juridikprofessorn Annalise Keating, är ömsom manipulativ och charmant bortom alla gränser i serien där intrigen dras åt effektivare än en strypsnara.

ÄVEN I WIDOWS är Oscarsbelönade Davis rollfigur navet som allting kretsar kring. Samtidigt är hon bara en av alla briljanta skådespelare som här pressar sitt agerande till svindlande höjder. Robert Duvall är en annan: helt i särklass som korrupt och rasistisk politiker, medan Colin Farrell ger oss kalla kårar i rollen som hans än mer förhärdade och desillusionerade son. Tillsammans försöker de utmanövrera den politiske uppstickaren Jamal (Brian Tyree Henry) och hans bror Jatemme (utmärkt gestaltad av Daniel Kaluuya) i ett Chicago styrt av brottsyndikat och pastorer.

Hur är det ens möjligt att skapa en kuppfilm av det här slaget? Så komplex och politisk laddad, med nerv, socialt patos och brinnande aktualitet. Våldet, brutaliteten – inte minst polisbrutaliteten – och korruptionen känns på riktigt, dialogen är vass och musiken bultar som ett extra hjärta mellan vändpunkterna. Och tro mig – här råder ingen brist på överraskningar av mer oväntat slag.

Amerikanske filmfotografen Sean Bobbitt och brittiske regissören Steve Mcqueen fortsätter, efter samhällsengagerade filmer som 12 years a slave, Hunger och Shame, sitt framgångsrika samarbete, Mcqueens bakgrund som konstnär märks. Hoppet om frälsning är ute i det samtida USA han målar upp med filmduken som pannå.

Bobbitts öga för närbilder och detaljer ger Widows en intim prägel. Samtidigt finkalibrerar han större scenerier med precist mörker och solkig råhet. I den miljön skapas några av de mer otäcka scener jag sett på senare år, utan att det känns spekulativt.

UTGÅNGSLÄGET ÄR MER desperat än i glamorösa kuppfilmen Oceans 8. Tonläget liknar närmast Spike Lees politiska käftsmäll till film Blackkklansman.

Widows för 2000-talet har blivit en fördjupad historia om kärlek och sorg. Om mänskliga tillkortakommanden, rädslor och hämndbegär i en värld där änkorna lämnas att städa upp i sina mäns konkursbon.