Emelie Bedows hjärta stod still – i 45 minuter
Emelie Bedows hjärta stannade när hon låg i soffan intill sin en vecka gamla son. Det tog 45 minuter innan ambulanssjukvårdare fick i gång det igen. På Sahlgrenska fick hon veta att hon drabbats av den ovanliga – men livsfarliga – diagnosen SCAD.
Det har snart gått fem år sedan Emelie Bedow, 37, drabbades av en allvarlig hjärtinfarkt och fick diagnosen spontan kranskärlsdissektion. Bara en vecka tidigare hade hon fött sitt andra barn, en son, efter en kämpig graviditet med högt blodtryck, yrsel och illamående.
Dagen efter att hon kom hem från BB kände hon en stark smärta över bröstet som varade en kort stund innan den försvann igen. Emelie hade drabbats av en mindre hjärtinfarkt – men förstod det inte själv. Dagen efter besökte hon barnavårdscentralen med sin son, där blev hon hänvisad vidare till mödravårdscentralen.
– Barnmorskan tyckte det lät som jag haft panikångest eller möjligen blodtrycksfall.
På mödravårdscentralen två dagar senare konstaterade man att hon fortfarande hade högt blodtryck. När Emelie bad att få träffa en läkare hänvisades hon till vårdcentralen. Hon körde hem och en timme senare stannade hennes hjärta.
Emelie låg och vilade i soffan tillsammans med sin son medan hennes dåvarande sambo lagade mat i köket.
– Egentligen skulle han ha varit och klippt sig, men han avbokade för att jag inte mådde bra.
Den inställda klipptiden kan ha räddat hennes liv. När sambon kom ut till Emelie var hon livlös och blå i ansiktet. Han larmade ambulans och påbörjade hjärt- och lungräddning, men hon vaknade inte. När ambulansen kom en stund senare tog de över återupplivningsförsöken. Efter 20 minuter lastade de henne i ambulans och vid nionde försöket, någonstans vid Korsvägen i Göteborg, hoppade hjärtat i gång.
– Jag minns ju inget av detta, men det var såklart fruktansvärt för min dåvarande sambo. Jag var död i 45 minuter innan man fick i gång hjärtat, säger Emelie Bedow.
På Sahlgrenska visste man inte varför hennes hjärta hade stannat. Till slut gjordes en kranskärlsröntgen där man såg en spricka på ett kärl i hjärtat, vilket ledde till att två stentar sattes in. Emelie sövdes och kyldes ner till 36 grader för att hjärnan skulle få en chans att reparera sig. Hon låg nedsövd i två dygn, ingen visste om hon skulle vakna igen eller i vilket skick hon skulle vara i.
– När de väckte mig frågade jag efter min bebis det första jag gjorde. Sen skämtade jag om att jag pratade hest, då skrattade alla och förstod att jag klarat mig.
Efter det vårdades Emelie på hjärtintensiven. Där fick hon veta att kärlet i hjärtat förmodligen hade brustit på grund av de hormoner som frigjorts i samband med graviditeten och amning, möjligen i kombination av stress – och att det fanns en risk att det kunde hända igen. De sa att de hade varit med om att en patient hade haft liknande symptom. För 20 år sedan.
En vecka senare blev hon utskriven, men tiden efter blev svår.
– Det var väldigt jobbigt i början, jag var ständigt beredd på att dö. Jag sa hejdå till alla som om det vore sista gången och valde låtar till min begravning, säger hon.
På grund av syrebristen i samband med det långa hjärtstoppet hade Emelie drabbats av hjärntrötthet och blev sjukskriven på heltid. Med både tröttheten och en liten bebis var det tufft, men den psykiska biten var minst lika jobbig.
– Jag har ett minnesbortfall på nästan två veckor, jag minns bara fragment av när min son föddes.
Hon menar att hjälpen från vården på den biten var minimal samtidigt som informationen om SCAD var knapphändig. Till slut fick hon komma till neurorehab i Högsbo där hon fick hjälp med både hjärntröttheten, träning och den mentala biten. Men hon fick fortfarande ingen information om SCAD och började leta på egen hand.
Hon hittade en amerikansk Facebook-grupp om diagnosen och kom där i kontakt med två andra kvinnor från Sverige. Det resulterade senare i att Emelie startade gruppen SCAD community Sverige för att samla drabbade. I dag är de över 60 kvinnor som försöker träffas minst en gång per år.
– Alla hade upplevt den extrema ensamheten där de säger att du är typ den enda i världen som har drabbats och vi vet inte varför, men det kan hända igen.
I dag känner sig Emelie mentalt stark och mår, trots omständigheterna bra.
– Och mitt hjärta fungerar som det ska. Sen har jag hjärntröttheten kvar, men jag kämpar, tränar och mediterar mycket.
Jag sa hejdå till alla som om det vore sista gången och valde låtar till min begravning