Jättehajen megalodon dog ut efter explosion i rymden
För cirka 2,6 miljoner år sedan exploderade en stjärna 150 ljusår från jorden. Den kosmiska energin från supernovan kan ha varit förödande för jorden. I haven utplånades många stora valar, havsfåglar och fiskar. En av arterna som dog ut var jättehajen megalodon.
Megalodon, bekant från filmen ”The Meg”, var sannolikt den största fisk som har existerat på jorden. Beräkningar baserade på fossil antyder att den kunde bli 18 meter lång och väga drygt 50 ton.
Den brukar ofta betraktas som en monsterversion av den nutida vithajen (Charcharodon carcharias). Att döma av dess tänder och kroppsform hade den med all säkerhet ett liknande levnadssätt, men analyser av skelettet visar att den troligen tillhörde en annan familj. Följaktligen har den placerats i ett annat släkte och går numera under namnet Carcharocles megalodon.
Den dök upp för cirka 23 miljoner år sedan och var det dominerande rovdjuret i de varma kustnära vattnen på jorden ända fram till slutet av pliocenepoken för 2,6 miljoner år sedan då den plötsligt försvann.
Försvinnandet framstod länge som mystiskt, men nya rön har visat att den inte var ensam om att falla utför stupet. Vid samma tidpunkt utsattes haven för ett massutdöende. Omkring 55 procent av alla släkten av havsdäggdjur utplånades, liksom 35 procent av havsfåglarna, 43 procent av havssköldpaddorna och 9 procent av hajarna.
Bland djuren som försvann kan nämnas de märkliga marina sengångarna inom släktet Thalassocnus, vitvalssläktingen Bohaskaia monodontoides och pingvinen Inguza predemersus.
Vad var det som hände? Enligt en ny studie i tidskriften Astrobiology finns svaret långt ute i universum. Det som dödade havens stora djur, megafaunan, var en supernova, en exploderande stjärna, på ett avstånd av 150 ljusår från jorden. Det kan till och med ha rört sig om flera supernovor.
Några hundra år efter explosionen nåddes jorden av en stormvind av kosmisk strålning. Bland partiklarna som regnade ner fanns stora mängder myoner, en typ av tunga elementarpartiklar.
Myoner finns alltid i miljön och merparten orsakar normalt ingen skada. Men när antalet är extremt stort, som vid en stjärnexplosion, kan den radioaktiva dosen bli hög, alltför hög. Resultatet blir fler skadliga mutationer, genförändringar och fler cancerfall.
Enligt forskarna bakom studien är risken störst för stora djur eftersom de är mer utsatta för strålningen. Cancerfrekvensen hos djur av en människas storlek ökar med 50 procent. För djur som är lika stora som elefanter, valar och jättehajar blir skadorna potentiellt dödliga.
Intressant nog finns det klara bevis för en eller flera supernovor i jordens närhet för 2,6 miljoner år sedan. Nyligen har man funnit avlagringar av en specifik typ av radioaktiva järnisotoper, järn-60, på havsbottnen på flera platser runt jorden. En tydlig topp har noterats precis vid denna tidpunkt. De kan knappast härröra från något annat än en supernova.
Stora arter som megalodon är extra känsliga för katastrofer av det här slaget, inte bara på grund av att de är mer oskyddade för strålningen än små arter. De är också relativt få till antalet. Rovdjur som megalodon, som lever på stora bytesdjur, är extra utsatta.
För 2,6 miljoner år sedan kom dessutom de första kalla fläktarna från den annalkande istiden. Klimatet på jorden blev kallare och mer instabilt. Havsnivåerna började pendla, vilket gjorde kustvattnen runt jorden mer osäkra som livsmiljöer.
Om det var en kombination av de båda faktorerna som var huvudorsaken till att megalodon och den andra megafaunan dog ut, eller om någon av dem var mer avgörande än den andra, är oklart. Det enda vi vet är att de måste ha varit en extraordinär händelse – annars hade inte dessa fantastiska jättedjur försvunnit för gott.