Aldrig mer ”nydanande” försvarspolitik
Världsordningen handlar förvisso inte längre om en konflikt mellan kommunism och liberal demokrati, men det betyder inte att risken för kriser i Sveriges närområde har upphört.
Sverige har historiskt sett varit ganska bra på att föra krig. Under trettioåriga kriget var Sverige en av världens bästa krigsmakter. Under stora nordiska kriget lyckades det svenska stormaktsväldet till en början besegra danskarna, ryssarna och polackerna, trots att de svenska arméerna ofta var numerärt underlägsna.
Även under 1900-talet hade Sverige ett starkt försvar. På 1980-talet kunde det svenska försvaret mobilisera 850 000 man. Sedan hände något.
I dag råder konsensus om att ”enveckasförsvaret” hotar Sveriges förmåga att hantera eventuella framtida kriser. Alla seriösa politiker anser att Sverige behöver rusta upp armén, marinen och luftvärnet. Värnplikten har återaktiverats. Det finns åtminstone en medvetenhet om att det framtida materielbehovet är stort, och att mer resurser måste läggas på att utbilda nya officerare.
Men hur kunde det bli så här från första början?
Svaret finns i den allmänna tidsanda som rådde efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjets upplösning 1991. När kalla kriget upphörde fanns en allmän inställning att den liberala demokratin hade segrat. Statsvetaren Francis Fukuyama skrev att historien var slut och menade att det bara var en tidsfråga innan denna samhällsmodell spridit sig över hela världen.
Denna inställning är tydligt proklamerad inför 1996 års försvarsbeslut. ”Att Sverige liksom en rad andra länder har sänkt försvarsutgifterna är positivt”, skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen med stöd av Centerpartiet i propositionen från 1995. Skrivelsen slog fast att ”ett väpnat anfall mot Sverige ter sig inte sannolikt annat än i samband med ett stormaktskrig” och ”vårt land varken kan eller bör ställa sig vid sidan av denna säkerhetspolitiskt motiverade internationella utveckling mot minskade försvarskostnader”. Den nya politiken ansågs ”nydanande”. Tanken var att det svenska försvaret i stället skulle bistå FN med fredsbevarande trupper i andra länder.
1990-talskrisen bidrog så klart också till att anslagen till försvaret minskade. Men när konjunkturen vände uppåt igen fortsatte nedrustningen under socialdemokratiska såväl som borgerliga regeringar.
I dag är det lätt att konstatera att 1996 års analys var helt fel. Världsordningen handlar förvisso inte längre om en konflikt mellan kommunism och liberal demokrati, men det betyder inte att risken för kriser i Sveriges närområde har upphört. Att Ryssland skulle placera Iskander-robotar i Kaliningrad, endast några mil från Karlskrona, var det knappt någon som tänkte på under 90-talet.
Ideologier kommer och går, men människors och staters vilja att dominera och utöka sin makt försvinner inte. De tar sig bara andra uttryck. Den som tror att vi en vacker dag kan lägga ner försvaret när kommunismen, patriarkatet eller vad som nu anses utgöra fienden besegrats, kommer alltid ha fel.
På söndag inleds den årliga konferensen Folk och försvar i Sälen. I programmet finns bland annat seminariet ”försvarsförmåga i dag och i morgon”. Förhoppningsvis har Sverige lärt sig att ”i morgon” är minst lika relevant som ”i dag”.