”Jag hoppar i snabbt så att jag kan gå upp igen”

Risk för regn? Definitivt. Åtta grader i luften och lika många i vattnet. Härligt. För vinterbadare har den mörka årstiden sina speciella ljuspunkter.

En gråstrimmig lördag i december sitter en handfull kvinnor i en vedeldad bastu på Asperö. En halvtimme senare är det dags för första doppet. Vattentemperaturen ligger på åtta grader. Det är inte tal om att simma runt eller ligga i och njuta.

– Man måste bara bestämma sig, säger Åsa Brun, gruppens mest rutinerade baderska, och går mot bryggan iklädd badrock och badskor.

Maria Alexén är frusen av sig. Framme vid badstegen tar hon några djupa andetag för att lugna ner kroppen.

– Jag hoppar i snabbt så att jag kan gå upp. Efteråt blir man lugn och glad och känner livet i sig, som det heter i Madicken, säger hon.

– Ja, det kan ha varit en skitdag på jobbet, men sen tänker man att det nog inte var så farligt ändå, instämmer Josefin Lindell-sjögren.

Resenärer som passerar med färjan förbi Asperö på väg till någon av öarna längre söderut i Göteborgs skärgård kan skymta bastubyggnaden i Kvistevik som ett snett litet hus med gräs på taket. Härifrån syns Göteborgs skyline och fyrverkerierna på nyårsafton. Sällskapet enas om att badupplevelsen är starkt förknippad med just den här miljön. Med tystnaden och känslan av att vara mitt i naturen.

– Det kan dyka upp ett litet sälhuvud här och flyga lite fåglar där, säger Gisela Bohlin.

– En vinterdag med klarblå himmel och ingen vind är det här stället helt magiskt, säger Pernilla Frisk.

Hon och Åsa Brun tar ofta en morgonpromenad runt ön och avslutar med ett dopp. ”Frisk och Brun”, som de kallas på skoj, föredrar egentligen vinterbad utan föregående bastu.

– Det ger större effekt. Endorfinerna rusar och hjärnan blir megaklar, säger Pernilla Frisk.

– Man går liksom in i en bubbla, det blir en annan rusning i kroppen. Och efteråt smakar en ostmacka som en gourmetlandgång, säger Åsa Brun.

Efter ytterligare ett dopp finns det tid för fika hemma hos en av kvinnorna på Asperö, en ö som hyser runt femhundra invånare, har egen skola och förskola och helgöppen affär. Annika Svensson är den enda i gänget som är född och uppvuxen i byn. Nu bor hon i det hus som var hennes mormors.

– Jag hade min möhippa i Kvisteviks bastu för sju år sedan. Det var första gången jag badade på vintern. Badtraditionerna är egentligen inte så gamla. På mormors tid var det ju inte självklart att man kunde simma, säger Annika.

Sällskapet fortsätter att prata bad. Om fördelarna med ett lager underhudsfett, vikten av att klä sig lager på lager och om speciellt minnesvärda bad. Josefin är den enda som tycker att en insjö kan vara nog så bra som ett hav.

– För några år sedan var vi vid en sjö utanför Tranås. Det var riktigt mycket is och snö och vi var tvungna att såga till en isvak. Vägen dit var kantad med marschaller och efteråt satt vi i bastuns relaxavdelning och åt och drack lite grann före middagen. Det var fantastiskt, berättar hon.

Maria Alexén bodde några år i Stockholm men kunde aldrig riktigt förlika sig med det ”dyiga” vattnet i huvudstaden. Hon minns hellre en overkligt vacker vinterdag på Särö med mångata över vattnet. För Åsa Brun kan vattnet inte bli salt nog.

– De bästa baden finns uppåt Fjällbacka. Det salta, krispiga och klara vattnet där är oslagbart, säger hon.

En vinterdag med klarblå himmel och ingen vind är det här stället helt magiskt