Max Eskilsson:

Politiken är en stor bransch i Sverige. Ekonomiskt är stora belopp i omlopp. Viktigt att tänka på är att det gäller även när vi tänker bort själva arvodena. Är nivån verkligen försvarbar? Trollhättans partier skulle ha mäktat med en viss bidragsnedskärnin

Demokratin hade tålt bidragssänkning för partierna

Det offentliga står för stora löpande utbetalningar. Partiers sidoorganisationer, som ungdomsförbund, kan räkna med statlig uppbackning. Mest framträdande är däremot det proportionellt fastställda så kallade partistödet, som utdelas på alla tre nivåerna kommun, region och riksdag. Under måndagens fullmäktigemöte i Trollhättan uppstod en intressant diskussion om i vilken utsträckning kommunen egentligen ska finansiera partierna som sådana.

Omfattningen av stödet i Trollhättan utökades, mot större delen av oppositionens vilja. Samtidigt står kommunala organisationen inför stora behov av att tänka annorlunda när det gäller den ekonomiska hushållningen. Att det ses som självklart att de egna förutsättningarna av demokratiska skäl skulle behöva bevaras är dystert att konstatera.

Sedan skiftet mellan 60- och 70-tal får kommuner utdela partistöd. Inspirerade av riksdagens utbetalningar till partier som kom till skott några år tidigare breddades bidragsbasen alltså till även de decentraliserade partiavdelningarna. Tanken var, och är, att valda politiker relativt oreglerat ska få bedriva verksamhet för att nå ut med sina budskap. Ett sätt att vitalisera demokratin.

Politikens värld skulle inte få fastna inkapslade i dolda politiska rum, bortom medborgarnas insyn. Redan 1965 sa flerårige socialdemokratiske statsministern Tage Erlander från riksdagens talarstol om väljarna: ”De måste ha möjligheter att väga olika faktorer och politiska program mot varandra”. I stor utsträckning har tryckta manifestblad med tiden börjat ge vika för riktade annonser på sociala medier. Grundtanken att medborgarna för ett högre syfte som en del av välfärden ska låta partierna ”informera” om sin politik kvarstår likväl.

Ett dramatiskt nytt grepp på ett strukturellt sätt skulle så klart vara omvälvande. Stor eftertanke skulle i så fall krävas, oavsett om vi tänker på den lokala eller nationella nivån.

Kännbara sänkningar borde däremot vara allt än kontroversiellt. Gentemot medborgarna och därmed väljarna kan det snarare visa på en syn där man sätter helheten före egenintresset.

För det ligger trots allt i sakens natur att partierna har ekonomiska incitament att få till så, för egen del, gynnsam utdelning som möjligt. När exempelvis det statliga partistödet från början infördes i mitten av 1960-talet fanns tidigt en partiegoistisk uppdelning när det gäller önskemålen om utformning. Socialdemokratierna drev i riksdagen att beloppen skulle utgå efter mandat medan de mindre borgerliga partierna hellre såg fasta schablonnivåer (Timbro, Det politiska bidragsberoendet, 2013).

I skenet av hur det på nationell nivå historiskt lät när partistöd som sådant först kom till skott är det nu särskilt hedersamt att det är en storleksmässigt blandad skara som i oppositionen tar ställning för ordentlig minskning.

Den styrande majoriteten S,M P, V föreslog och fick igenom i princip fortsatt upplägg för partistöd som tidigare. Liberalerna begärde inte ordet men röstade ja till liggande förslag. I praktiken utökas summan i och med beslutet med cirka 60 000 kronor. Trepartiborg erligheten å sin sida lämnade skarpt motbud, vilket backades upp av Sverigedemokraterna. Här handlade det om en mer kraftigt tilltagen slant – men i sänkningsavseende.

I den rörliga delen föreslogs en kapning på 15 procent. Det hade varit välgörande. Partierna som förespråkade bidragsbantning motiverade delvis från olika perspektiv. Cecilia Gustafsson (M) talade om den ungefärliga halva miljon skattekronor det skulle handla om som symboliskt viktig att dra in, med tanke på det rådande allvarliga ekonomiska läget för kommunen. Bedros Cicek (KD) poängterade att det, utöver symbolvärdet, rör sig om faktiska pengar möjliga att översätta till andra åtaganden.

Båda har rätt. Att tänka om hade varit ett värdigt sätt för politiken att kliva en bit tillbaka. Dessutom hade resurser för annat frigjorts.

Partier kan idémässigt behöva begrunda sin egen politik efter förlustval och brottas därtill ständigt med att försöka hålla sig relevanta. Jämfört med förr viker medlemstalen. Partiorganisationerna har helt klart utmaningar i vår tid. Förutsättningarna förändras ständigt. Så har det, på olika sätt, alltid varit och så kommer det fortsätta att vara.

Att nya arbetssätt kan behöva prövas och omprioriteringar bli aktuella är ingen nyhet för den som gett sig in i partipolitiken. När ett parti tappar stöd och därmed mandat uppstår konsekvenser, det gäller också materiellt. Redan i dag fungerar det så. Inget är självklart beständigt ens i ett partis egen verksamhet.

Kärnan i kommunpolitik är det fortgående arbetet i politiska församlingarna. Vi måste kunna ställa krav på folkvalda att vara kreativa och använda medlen de har så effektivt som möjligt. Att helt slopa stödet som är tänkt att förmå politikerna kommunicera utåt, djupare än så, har inte heller varit på bordet.

Utbildningar för att förkovra sig med partivänner på annan ort. Välsmakande fika till medlemsmötet. Köpt reklam på Facebook som vid lyckat resultat kan leda till nya sympatisörer. Det går att ha all förståelse för att politiker själva har en grundreflex att bevara, eller till och med utveckla, det stöd som finns.

Men måste medborgarnas skattepengar vara garanten för att upprätthålla precis den omfattning av egen verksamhet som partierna själva räknat med? En femtonprocentig nedskärning av medborgarnas bidrag till partiverksamheterna skulle inte få förödande konsekvenser.

Kännbara sänkningar borde däremot vara allt än kontroversiellt