Så förberedde sig Trollhättan för kriget
Reportage: Under andra världskriget låg Trollhättans industrier i nationens yttersta intresse att försvara. Så förberedde sig Trollhätteborna – för ett krig som aldrig kom.
Luftvärnskanoner på Olidan, total mörkläggning under nätterna och en konstant rädsla. Kriget kom aldrig till Trollhättan, men en tysk invasion av Sverige under andra världskriget hade kunnat vara förödande för staden som tack vare sina starka industrier låg i nationens yttersta intresse att försvara.
Den 1 september 1939 invaderade Nazityskland Polen, vilket blev startskottet på den blodigaste konflikten världen fått uppleva. Samtidigt hade Hjortmosse-pojken Leif Gustafsson, i dag aktiv i Föreningen Trollhättebor, precis börjat i första klass, långt borta från konfliktens centrum och ovetandes om vad som skulle ske de kommande sex åren.
– Man var rädd hela tiden. När man väl hörde om den materiella styrkan tyskarna hade så började man undra hur det skulle sluta, säger han.
Med kriget i full gång nere på kontinenten började Sverige också mobiliseras. Alla hjälpte till, från bankdirektörer till skolbarn. När tyskarna inledde invasionen av Danmark och Norge, operation Weserübung, höjdes intensiteten på förberedelserna inför en potentiell invasion ytterligare.
I Trollhättan fanns dessutom flera viktiga militärstrategiska mål, så som Svenska Flygmotor AB, Nohab, Saab, Stridsberg & Biörck och Ferroregleringar. Även kraftverken Olidan och sedermera Hojum var väl försvarade. Hojums kraftverk öppnade år 1943 och under byggnationen såg man till att spränga maskinhallen ner i berget och bygga byggnaden ovanför på ett sådant sätt att målytan vid ett bombanfall skulle vara så liten som möjligt.
Olidans kraftstation var Sveriges första statliga vattenkraftprojekt och försåg stora delar av Västra Götaland med elektricitet, vilket gjorde kraftstationen oerhört viktig att skydda mot eventuella flygangrepp. På Olidans tak och på Kopparklinten sattes därför luftvärnskanoner upp, och under nätterna mörklades anläggningen.
Dessutom sattes stålvajrar upp över vattnet framför kraftstationen
som hinder för lågt flygande störtbombare. På flera ställen runtom staden fanns även betongvärn och på klaffbron fanns stridsvagnshinder.
Men det var inte bara militärt som Sverige förberedde sig för kriget. Hemma i Trollhättan minns Leif Gustafsson särskilt hur hela staden kom samman. Bland annat gav sig många ut och deltog i de så kallade riksmarscherna, som var en tävling i motionsidrott mellan Sveriges kommuner på 1940-talet, där målet var att stärka folkhälsan och fosterlandskänslan. I Trollhättan gick man ända till Tunhem och sedan tillbaka varje söndag.
– Det var fullt med folk varje gång och alla höjdare, direktörer och chefer var med. Jag minns särskilt Sigurd Stridsberg som gjorde reklam för marscherna. Han var ofta den som startade på söndagarna, och det var nästan underförstått att när Sigurd Stridsberg startade – så startade alla andra. Alla ville givetvis gå så nära honom som möjligt, säger Leif Gustafsson.
Inför nätterna var det viktigt att mörklägga sin bostad. Inomhus täckte man för fönstren med träfiberplattor, wellpapp eller särskilda mörkläggningsgardiner. På så vis skulle man göra det svårare för fientliga bombplan att navigera över landet. I Hjortmossen, där Leif Gustafsson växte upp, fanns det särskilt utvalda personer i grannskapet som gick runt och kontrollerade att det inget ljus syntes från bostäderna i området.
– Ibland kunde de knacka på och säga åt oss att dra för bättre när det ljuset läckte igenom. Vi använde oss av svart mörkläggningspapper som vi hängde upp och drog för.
Men hur väl kunde Trollhättan ha försvarats från ett tyskt angrepp? Inte särskilt väl, tror Leif Gustafsson. Men det hindrade inte svenskarna försöka hålla huvudet högt. I Trollhättan demonstrerade Bofors vid jämna tillfällen sina nya kanoner uppe på Stallbacka för att folk skulle känna sig trygga.
– Det kom ett flygplan med en ballong som kanonen sköt mot, och det blev givetvis träff varje gång, säger Leif Gustafsson och fortsätter:
– Jag och mina vänner i skolan var sådana patrioter. När industrierna på Malöga drog igång sa vi att vi en dag skulle arbeta där och tillverka flygplan så att Sverige kunde försvara sig.
Efter att Tyskland fått kontroll över Norge och den norska regeringen gått i exil hade tyskarna en så pass stark maktställning att de kunde ställa ett ultimatum till den svenska samlingsregeringen – ville Sverige undvika tvångsåtgärder, troligen av militär art, skulle Sverige upplåta sin järnväg till transitering av tyska trupper och tysk krigsmateriel. Detta avsåg dock inte stridande trupper utan snarare permittenter, alltså soldater som skulle på permission. Men trafiken kom nästan genast att utvidgas till rena truppförflyttningar.
Under de tre åren trafiken pågick upptogs tidvis omkring tio procent av den svenska järnvägen av tyska transporter. Något som märktes väl även i Trollhättan.
– När tågen stannade i Trollhättan och de tyska soldaterna skulle ta en rökpaus eller frisk luft fick de svenska soldaterna skydda de tyska soldaterna från arga ortsbor som både kastade sten och ibland till och med sköt mot tyskarna, säger Leif Gustafsson.
Jag minns särskilt Sigurd Stridsberg som gjorde reklam för marscherna Leif gustafsson
Med den tyska närvaron i landet startades även ett rykte, som än i dag lever kvar, att ett tyskt kompani ska ha varit stationerade att bevaka den gamla järnvägsbron i Velanda – ett rykte som mycket väl kan stämma.
Det är ingen omöjlighet att tyskarna såg järnvägsbron i Velanda som viktig att beskydda för att ostört kunna fortsätta med transiteringen av sina trupper och materiel. På den här tiden var både Dalsland och Bohuslän ett näste för norska motståndsmän som smidigt kunde röra sig över gränsen, och var del av de olika grupperingarna som tillsammans bildade den norska motståndsrörelsen. Bland annat sägs norska motståndsmän varit högst bidragande till att sabotera Norsk Hydros anläggning i Telemark, där tyskarna tillverkade en atombomb.
Tysk kontroll över stora delar av Östersjön och ett tätt minerat Kattegatt gjorde det svårt för handelsfartyg att nå Sverige. För att transportera importvaror till Sverige var man tvungen att få tillstånd både från Storbritannien och Tyskland. Kaffe, socker, ägg och mycket annat blev därför bristvaror. Det ledde till att regeringen införde de omtalade ransoneringskorten.
– Särskilt kaffe var en oerhört viktig dryck för oss svenskar, så eftersom att riktigt kaffe var en bristvara började det tillverkas kaffesurrogat. Många gjorde det hemma på råg, cikoria eller gula ärtor. Kaffe på den tiden såldes dessutom i lösvikt omalet. Väldigt många köpte det orostat och rostade i stället själva – orostat kaffe dunstar nämligen inte av, säger Leif Gustafsson.
Även kött blev en bristvara. Men här och var slaktades det och såldes vid sidan – vilket kom att bli känt som Svartabörshandeln.
– Ofta om man bodde ute på landet, där man var lite själv, gick det att bedriva handel vid sidan om. Det gällde att ha släkt och vänner utanför tätorten. Vi hade flyttat till ett hus i Egna hem och pappa jobbade på Stallbacka norr om ån, ungefär där Flygmotor låg senare. Vi hade en granne som var från Sparlösa, och ibland kom han med en fläskbit till oss. Men då sa vi inget, vi tackade inte ens. Man var helt enkelt tyst om det, säger Leif Gustafsson.
Rykten säger att det på den tiden fanns en man i Halvorstorp som sålde kött vid sidan om och som de flesta kände till. Där han hade sin verksamhet blev det ironiskt nog en polisstation några år senare. Men även om Svartabörshandeln var relativt stor så var kött alltjämt en lyxvara under krigstiden. Däremot var inte fisk ransonerad, vilket ledde till flera nya tolkningar
Särskilt kaffe var en oerhört viktig dryck för oss svenskar, så eftersom att riktigt kaffe var en bristvara började det tillverkas kaffesurrogat Leif Gustafsson
av den svenska husmanskosten, så som köttbullar och falukorv, där köttet var utbytt mot fisk. Enligt Leif Gustafsson hörde det heller inte till ovanligheterna att hundar, råttor och fiskar som vanligtvis inte gick att sälja blandades in.
– Min bror låg i lumpen 1942, men kom vid ett tillfälle hem på lördagen och åkte sedan hem på söndag kväll. Till söndagsmiddagen hade mamma gjort sig till med en riktigt fin middag bara för att han var hemma. När min bror berömde mammas matlagning sa pappa ”ja det tro väl det, här sitter vi och äter fiskkorv hela veckan för att du ska få stek på söndag”. Då teg min bror och förstod hur livet var hemma, säger han och skrattar.
Med ett Europa i spillror fick Sverige, som stått intakt hela kriget, ett guldläge med sina starka industrier och naturtillgångar efter krigsslutet. Den stora efterfrågan på svenska produkter ledde till att Sveriges export steg rekordartat, vilket i sig även innebar att den första stora vågen av arbetskraftsinvandrare tog sig till Sverige. Till Trollhättan kom ett gäng italienare som Leif Gustafsson minns väl.
– De kunde inte ett enda ord svenska, men de var utbildade metallarbetare så det gick hur bra som helst. Men den stora effekten hade de nog på flickorna, som genast blev intresserade. Vi svenska grabbar bar hatt, men de här italienarna gjor- de inte det – och det var exotiskt, säger Leif Gustafsson och skrattar.
Att Sverige aldrig drogs in i andra världskriget har industrierna i Trollhättan mycket att tacka för, bland annat spelade det en stor del i att Saab kom att bli en av världens främsta flygplanstillverkare. I nästa del av den här serien får du som läsare ta del av historien om hur Sverige i största hemlighet kringgick exportförbudet och bistod Finland med flygplan – tillverkade i Trollhättan.