Max Eskilsson: Ett öppet, sansat samtal om rollen kommunikatör behövs
Den nya sjukan”. Med denna lite dubbeltydiga formulering ifrågasatte professorn tillika kända debattören Agnes Wold omfattningen av VGR:S kommunikationsavdelning. Med tillhörande utropstecken inom parentes påpekade hon att ett sextiotal personer är anställda. ”Det dyker upp kommunikatörer överallt där de inte alls har någon vettig funktion”, ångade hon vidare (Twitter 7/2). Wold har en stark plattform och tog, säkert medvetet, till en på internet tacksamt hård ton. Det var onödigt vasst. Grundfrågan är däremot viktig. Förekomsten av kommunikatörer är minst sagt stor. Mindre utbredd är klarheten i vad rollen innebär i praktiken.
Inom större företag är närvaron av kommunikations- och presspersonal okontroversiell. Som stor aktör på marknaden vill man ge sin bild när respektive varumärke omnämns. Att förekomsten av liknande funktioner inte är lika lättkommunicerad när det gäller offentlig sektor är naturligt. Skattebetalarna finansierar dessa tjänstemän och en oklarhet kring vilken roll de spelar – och ska spela – råder. Branschen är i Sverige stor, till och med om vi helt bortser från till exempel pressekreterare och politiska tjänstemän direkt knutna till partier eller politiker.
Vgr-exemplets 60-tal är bara ett fall. Agnes Wolds egen arbetsgivare, Göteborgs universitet, har i sig kring 40 kommunikatörer i olika former. Större kommuner har ofta också en större mängd medan mellanstora kommuner, som Vänersborg, har några stycken.
För att kasta oss tillbaka till utgångsfrågan: Har Wold rätt i sitt utfall mot VGR? Är offentligt anställda kommunikatörer något problematiskt? Nej, absolut inte i sig. Västra Götaland har knappt två miljoner invånare vilket innebär en oerhört stor välfärdsinfrastruktur. Politiskt tunga områden som vård och kollektivtrafik ryms inom denna. Vid sidan om ”vanliga” tjänstemän och faktiska politiker måste det finnas utrymme att också kunna kommunicera vad som regionalt beslutats om, vad som gäller kring regelverk och vad som framöver är på gång. Inte minst är det för såväl oss inom media som för medborgarna själva viktigt att få bra förutsättningar att blicka in.
I ett blogginlägg samma dag skrev kommunikationsdirektören för VGR, Erik Lagersten, ett svar till Wold. I denna försvarande text tog han upp hur en del av organisationsstrukturen ser ut. En del arbetar med presskontakter, några med sjukvårdsinformation, ytterligare ett antal med regional utveckling.
Det är bra att öppet tala om hur upplägget ser ut och att motivera det. Transparens krävs här. För gruppen behövs utan tvekan, men vi måste förutsättningslöst kunna samtala om deras roll. Vad innebär den? Betraktat ur det stora perspektivet finns ofrånkomligen en potentiell rollkonflikt. Tjänstemän arbetar på uppdrag av politiken som i sin tur arbetar på uppdrag av medborgarna som röstat. Gränsen mellan att kommunicera och att försvara en politisk linje riskerar bli hårfin. Det betyder inte att övertramp görs eller kommunikatörer dagligen befinner sig i ett oklarheternas gränsland. I nuläget finns, med all rätt, däremot på flera håll en stor osäkerhet om vad personerna inom kommunikationsbranschen egentligen gör. Lagerstens text är ett bra exempel på att just bemöta och ge kommunikationsenheters egen syn.
Ett öppet samtal behövs om denna fråga, som är allt än lättöverblickbar. Wolds ursprungliga invändning är trots allt intressant. Om vi tillåter oss bortse från den tråkigt förenklade ton hon tog till.