Så sörjer Noah sin döda pappa

På förskolan har han en pappabok och hemma en minneslåda. Av pappas kompis har han fått ett halsband med ett fotografi föreställande honom själv tillsammans med pappa. Anna Samuelssons son Noah var bara två och ett halvt år när hans pappa dog.

De satt tillsammans hemma i soffan – Noah mittemellan mamma Anna och moster Lina. Det var morgonen efter dagen då Noahs pappa dött, men i stunden visste inte Noah vad som hänt.

– Det var så svårt, fruktansvärt, säger Anna Samuelsson dröjande. Jag kände ”jag måste ta reda på hur jag gör detta på rätt sätt”, så jag googlade. Sedan berättade jag för Noah ”det har hänt en sak, pappa har dött”.

Efter ett ögonblicks tystnad fortsätter Anna:

– Jag tittade på Noah och sa ”pappa finns inte mer, du kommer aldrig att träffa pappa igen”. Jag nämnde ingen himmel eller något sådant. Noah reagerade med en gång och ropade ”pappa, pappa”.

En dryg vecka senare, efter ytterligare sökande på internet för att hitta information gällande barn

i sorg, blev Anna tipsad om verksamheten Randiga Huset vars syfte är att stötta barn och familjer vid dödsfall.

– Det kändes jätteskönt när jag hittade Randiga Huset. Jag har fått så mycket hjälp kring hur. Hur förklarar jag det här? Jag insåg också att jag varit rätt ute – mycket av det jag redan gjort hade varit rätt.

Anna gör en kort paus innan hon konstaterar:

– På något vänster fick jag en enorm styrka det första halvåret – ”det här ska vi överleva”. Noah kommer alltid ha sin sorg, men jag kände direkt ”jag ska göra allt i min makt för att han ska få vara fri från trauma”.

Anna berättar vidare att Noah varit delaktig i det mesta rörande pappas död. Han var med på begravningen och han har besökt stället där pappa avled. Innan de gick till platsen ritade och förklarade Anna för Noah hur pappa dog. Även inför begravningen ritade hon en teckning för att förbereda Noah.

– Men en grej var han inte med vid – urnsättningen. Jag orkade inte förklara hur pappa kom från kistan till urnan. Men vi åkte till blomsterhandeln och Noah fick knyta sin egen bukett. Sedan mötte vi de andra vid graven när urnan var nere.

Anna är också noga med att hjälpa Noah att hålla minnet av pappa levande.

– Noah minns att han varit med pappa på Liseberg och vi åker alltid dit på årsdagen. Men barn glömmer. Jag försöker se till så att Noah har sin livsberättelse. Jag har också bett Noahs pappas vänner skriva ner minnen som jag sparat.

Ett par dagar innan vårt möte har Noah haft en ledsen dag. Då bad han om att få titta på filmklipp och foton av pappa.

– Men det svänger fort, säger Anna med ett svagt leende. Plötsligt ville han leka. Då orkade han inte mer. Kvar satt jag och grät.

Om det gått en tid utan att Noah nämnt pappa brukar Anna fråga ”har du tänkt på pappa?”.

– Sedan påminner jag Noah ”du vet att det är okej att prata med mig, jag blir inte ledsen”. Det har varit tufft, men vi har mycket av en vanlig vardag också. Det här är inte ett sorgens hus. Vi kan prata om pappa och skratta. Noah tycker att det är roligt när jag berättar om hur pappa åt körsbärstomater i sängen. Farmor brukar berätta om pappa när han var barn.

Anna konstaterar att Noah under omständigheterna mår bra, men visar ibland att han är rädd att också mamma ska dö. – Noah har lärt sig att sätta ord på sina känslor, det är viktigt tror jag. Han är lite känslig och kan bli rasande arg. Då säger jag ”skrik, andas, men slåss inte”.

På förskolan har Noah en pappabok med foton som han tittar i när han saknar pappa. Dagen då vi ses har han den med sig hem.

– Förskolan har varit helt fantastisk, säger Anna. Personalen ringde till och med till Randiga Huset när Noahs pappa precis hade dött.

Noah, som snart ska fylla fyra år, kikar ut från sitt rum. Han undrar om vi äter något gott. Anna räcker Noah halsbandet en arbetskompis till pappa gett honom. Noah fingrar på berlocken innehållande ett fotografi av Noah och pappa.

– Jag vill ha det här när jag tänker på pappa, säger han sedan. Min

pappa älskade tomater. Får jag titta på Teletubbies nu?

Utöver att Anna fått stöd från Randiga Huset gällande hur hon bäst pratar med Noah – hon nämner även boken ”När en förälder plötsligt dör” – har Anna och Noah också deltagit i verksamhetens grupper och aktiviteter och därigenom mött andra familjer som befinner sig i en liknande situation.

– En gång träffade vi en flicka – hon och Noah drogs till varandra, berättar Anna. Plötsligt sa en av dem ”min pappa är död” och den andra svarade ”det är min också”. Sedan fortsatte de att leka. Barn är så kapabla på många sätt.

Noah kommer alltid ha sin sorg, men jag kände direkt ’jag ska göra allt i min makt för att han ska få vara fri från trauma’. Anna, noas mamma