Elegant och snyggt om förbjuden kärlek
Efter den musikaliskt begåvade och väldigt göteborgska Håkan Hellström-filmen ”Känn ingen sorg” (2013) fortsätter regissörsduon Måns Mårlind och Björn Stein att gå sin egen väg, fjärran dyster svensk socialrealism. Något av en chanstagning för nu blir man inte jämförda med Anna Odells ”X & Y” utan med det bästa och mest hårdlanserade som Hollywood har att komma med. Mårlind och Stein gör inte bort sig.
”Eld & lågor” är ett bildfyrverkeri i Baz Luhrmann-stil. En film där det verkligen inte sparas på krutet, en film späckad med romantik, men också en film där det inte finns så värst mycket substans under den eleganta ytan. ”Eld & lågor” är snygg att titta på, men lättglömd.
”Eld & lågor” är verklighetsbaserad. Eller rättare sagt inspirerad av verkliga händelser, eller ännu rättare sagt fabulerad kring verkliga händelser, närmare bestämt det faktum att på Djurgården hade Gröna Lund en konkurrent kort och gott kallat Nöjesfältet, som låg på andra sidan av Allmänna gränd. Grönan drevs av den förnäma överklassfamiljen Nilsson. Familjen Lindgren som ägde Nöjesfältet var skuldsatta fattiglappar, föraktfullt kallade ”tattare”. Ett centralt tema i filmen är att nöjesfälten försöker konkurrera ut varandra, och då är alla tjyvknep tillåtna.
Filmen utvecklas hyfsat snabbt till en Romeo och Julia-historia när förbjuden kärlek uppstår mellan nöjesfältarvtagarna Ninni Nilsson (Frida Gustavsson) och John Lindgren (Albin Grenholm). Men filmen hade fungerat bättre om Mårlind och Stein satsat fullt ut på romantiken i stället för att spä på med tokmånga sidospår.
Regissörerna ska ha cred för att filmen, utan en gigantisk budget, ser påkostad ut. I stället för att för- söka bygga upp Stockholm, som staden såg ut för 80 år sedan på plats, är det mesta inspelat i Budapest. Tydligen extremt kostnadseffektivt och en stad som fick föreställa Stockholm även i Pernilla Augusts ”Den allvarsamma leken” (2016).
Fotot imponerar, men skådespeleriet är en smula anonymt. Robert Gustafsson är naturligtvis inte dålig, men hans rollfigur är aptrist. Fotomodellen Frida Gustavsson är det svårt att ha några omdömen om. Hennes främsta uppgift i filmen är att vara lång och vacker, vilket hon onekligen är, men Ninnirollen som sådan är inte mycket att sätta tänderna i.