Vilka är ansvariga under mandatperioden?
Fram tornar en politik där riktningen är vald av politiker som inte utför, och där utförandet görs av politiker som inte har valt riktning. En motsättning som inte är främmande vid val runtom i Europa, men som svenska väljare inte kan tänkas känna igen.
Med januariöverenskommelsen väntar förändringar på tunga politikområden.
Men vem kommer att vara ansvarig för mandatperiodens viktigaste reformer? I ett regeringssamarbete där hälften av partierna pekar ut riktningen och den andra hälften står för grovgörat i regering blir det svårt för väljarna att bedöma vem som ska ställas till svars för vad.
134 dagar efter riksdagsvalet röstades den sittande vänsterregeringen tillbaka efter ett sakpolitiskt samarbete med C och L. Samtidigt tillkännagav statsminister Stefan Löfven (S) stora omläggningar av bland annat skatte-, arbetsmarknads- och bostadspolitiken. Många av förändringarna står långt till höger om vad de rödgröna partierna hade lovat i valet.
Komikern Jesper Rönndahl frågade rentav om det rörde sig om en sosseregeringsförklaring eller en sjuårig Carl Bildts önskelista till tomten. (Svenska nyheter 25/1)
Sedan januariöverenskommelsen tillkännagavs har det hetat att Stefan Löfvens sakpolitiska kompromisser har tjänat ett större strategiskt mål: blockpolitikens upplösning. Maktpolitiken förskjuts och Socialdemokraterna ser ut att få andra frihetsgrader än vad som har gällt när block stått mot block. Detta skifte sträcker sig dock längre än till politikens innehåll, samarbetets konstruktion sätter också väljarkåren i en ny situation.
I en krönika i Affärsvärlden (30/1) beskriver den tidigare socialdemokratiske statssekreteraren Stefan Stern att regeringsmakten beskär den sakpolitiska makten. C och L har med överenskommelsen bestämt riktningen för vänsterregeringens politik, samtidigt som de själva står utanför regeringen. Om de därtill vill uppfattas som mer än stödpartier kan de enligt Stern även väntas rösta med den övriga oppositionen i frågor som ligger utanför överenskommelsens 73 punkter.
Samtidigt vore det missvisande att hävda att Jan Björklund eller Annie Lööf ensamma bestämmer i Stefan Löfvens Sverige. Riksdagen må bestämma planen, men under genomförandet spelar fortfarande den av S och MP styrda regeringen en avgörande roll.
Samma liberala partier som med statsministeromröstning som trumf på hand har förhandlat fram politikens inriktning kan därför tänkas ha det svårare när utredningar mejslas fram, lagar skrivs och propositioner räknas på. Den liberala halvan av regeringsunderlaget får här se sig rejält missgynnad vad gäller tillgång till personal och andra utredningsresurser.
Många av förändringarna står långt till höger om vad de rödgröna partierna hade lovat i valet
Den väljare som med valsedel i hand vill ge sin dom över den förda politiken vid nästa val har en svår uppgift. Var det politiska ansvaret ligger riskerar att bli svårbestämt.
Politiken måste nu granskas med detta för ögonen. Vem styr vad under kommande år?