Karin Pihl: Kliv ut ur seminarierummen, feminismen

Sverige har kommit långt, men det finns mer att göra. Ungefär så brukar det låta på internationella kvinnodagen, som i år inträffade i går den 8 mars. I stor utsträckning stämmer det: Sverige kommer alltid högt på internationella rankningslistor. Men på vissa områden är den svenska jämställdheten på tillbakagång.

När det gäller trygghet och säkerhet för kvinnor är utvecklingen särskilt oroande. På ett år har utsattheten för sexualbrott bland unga kvinnor ökat med 37 procent. Som ett resultat av detta breder otryggheten ut sig. Hedersvåldet ökar också. Varje år sker minst fem mord i hederns namn.

Brist på jämställdhet märks även på andra plan, inte minst när det kommer till stressrelaterad ohälsa. Sjukskrivningar orsakade av stress har fördubblats på tio år. I fjol var åtta av tio personer som sjukskrivits för stress kvinnor. Anställda i offentlig sektor är särskilt utsatta.

Privatekonomin tar stryk av sjukskrivningar, men också av annat. Många kvinnor arbetar deltid för att få mer tid med familjen. Fyra av tio barn under fem år har en deltidsarbetande mamma. Bra för barnet, men dåligt för kvinnans framtida pension.

Så här ser jämställdhetsproblemen ut. Det handlar om konkreta saker som personlig säkerhet, hälsa och ekonomi. Ändå kretsar den feministiska debatten i Sverige till stor del kring abstrakt fluff med svag verklighetsförankring. Ibland talas det om att kvinnor måste ändra sina preferenser och sluta söka sig till omsorgsyrken – som om det skulle vara en lösning.

I bästa fall är tron på fler myndigheter, genusintegrering och annat abstrakt smått naiv. I värsta fall är det en skenmanöver

Ofta förs den feministiska debatten inte alls på en politisk nivå, utan på en akademisk nivå. Ett exempel är Jämställdhetsmyndigheten, som Januariavtalet räddade från nedläggning. Myndigheten är jätteviktig för jämställdheten, menar både S och L, men ingen kan förklara hur och på vilket sätt den gör skillnad i praktiken. “Samordning” och genusteoretiska seminarier stoppar inte våldtäktsmän och får inte ner några sjukskrivningstal.

I bästa fall är tron på fler myndigheter, genusintegrering och annat abstrakt smått naiv. I värsta fall är det en skenmanöver. Många jämställdhetsproblem är, indirekt, skapade av staten och det offentliga. Tryggheten för kvinnor upprätthålls inte och arbetsvillkoren i skolan och vården är direkt skadliga. Det är svårlösta problem. Lättare då att starta en ny myndighet. För kvinnorna gör det dock ingen skillnad.