Max Eskilsson: Att avgå eller inte avgå, det är frågan
Vad vore politikens värld utan avgångskrav och det därtill naturligt följande skuttet bort från maktens hetluft? Som en del av det politiska spelet lurar alltid avgången runt hörnet. Men det får inte per definition bli ett trött standardtillhygge.
Sköt dig eller lämna! Att avgå har i regel två innebörder. Ibland gäller det en mjuk variant. Ett val gick dåligt, opinionssiffrorna är ohjälpliga. Det är dags att ge plats för så kallade yngre krafter. En person kan självvalt eller på grund av ett internt eller yttre tryck lämna. Man aviserar en framtida sorti. Exempelvis kan en partiledare meddela att det – så småningom – är dags att gå vidare mot nya utmaningar som det brukar heta. Betydligt mer braskande är så klart de drastiska avgångskraven, som gärna slutar med ett slags sorti. Helst ska man lämna på dagen. Om inte annat får man möjligen sitta kvar med en tidsfrist.
I dagarna har flera intressanta fall florerat. Det har spekulerats i om det varit olämpligt av Maria Wetterstrand, tidigare miljöpartistiskt språkrör, att utreda biogas för regeringen, samtidigt som hon har egna direkta intressen kopplade till frågan. Bland annat har det handlat om styrelseplats och aktieinnehav hos ett företag som ägnar sig åt frågan ur ett långsiktigt perspektiv.
Som denna ledarsida tog upp i går drabbades också europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L) av intresse- och styrelsekritik. Medan ännu ingen dramatisk utveckling skett för Wetterstrands eller regeringens del (vilket det inte heller behöver finnas fog för) tvingades Wikström i helgen lämna sin toppplacering inför Ep-valet i maj. Trots partiledare Jan Björklunds gratulationsvälsignelse till att sitta i börsnoterade bolagsstyrelser såg partiet det som rimligt att i efterhand ge kalla handen. Plötsligt var det fel med sidoinkomster.
För Liberalernas del utgör inte Wikström den enda personaffären för tillfället. Som ett led i Aftonbladets serie Maktens kvitton avslöjades hur riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl från Jönköping ordnat ett särskilt lägenhetsarrangemang. Ledamöter som är skrivna längre än fem mil från Stockholm har rätt till statlig övernattningslägenhet men kan själva ordna eget boende och ersätts då upp till ett tak på 8 600 kronor. Carlsson Löfdahl har i linje med detta hyrt en lägenhet av sin man och ska ha betalat 13 000 kronor i månaden för denna (Aftonbladet 4/3). Därigenom tog hon ut maxbeloppet. Det går såklart lätt att betrakta det som att makarna tillsammans gjort vinst för skattepengar. Partiet, med Björklund i spetsen, var tydliga även här. Avgång krävdes. Hon höll däremot fast och lämnade under måndagen partiet men kommer att behålla sin plats i riksdagen tills vidare. En vilde på tillfällig time-out alltså.
I förra veckan lämnade välkände centerprofilen Eskil Erlandsson riksdagen med omedelbar verkan. Han ska enligt uppgifter i Expressen ha ”tafsat på flera M-kvinnor” som sitter i riksdagen (Expressen 7/3).
Också lokalt har vi på senare tid sett exempel på plötsliga avgångar. Det kan inte ha undgått någon hur Marie Dahlin (S) efter tilltagande oklarheter kring uppgifter om märkligt beteende och språkbruk i december lämnade som kommunalråd. Under själva valrörelsen i fjol föll två lokala politiker. Miljöpartiets tilltänkta toppnamn i Lilla Edet, Kenny Stolpe, fick kliva av efter att engagemang i så kallade raëliska rörelsen – och inom ramen för det bland annat förespråkade elitistisk människokloning – blivit känt. (TTELA 30/8-18). Penilla Gunther, som i somras ännu var kristdemokratisk riksdagsledamot, avgick också hon. Aftonbladet avslöjade hur hon vid flera tillfällen gjort vad som uppenbart framstår som rent privata resor med bil som riksdagen stod för (Aftonbladet 22/8-18).
Så sent som i mellandagarna uppstod ännu en lokal avgångssituation. En lokal presidietopp i Trollhättans kommunfullmäktige, Sari Samuelsson (M), visade sig ha mottagit ersättning från kommunen för förlorad arbetsinkomst – samtidigt som hon formellt inte över huvud taget varit ledig från arbetet. Samuelsson själv kallade de dubbla inkomsterna för ”rent slarv” och under odramatiska former frånträdde hon uppdraget efter ett gruppmöte (TTELA 28/12-18).
Regelverkssyltburken återkommer. Ibland har formella ordningen till synes följts, ibland har kraven handlat om att med omdöme tänka längre än torra regler. By the book är inte allt. På det sättet var det också rätt att Gunther i höstas fick gå. Hon hade helt enkelt gjort fel i båda avseendena. Man använder inte en av riksdagen betald bil för återkommande privata excesser. Punkt. Förmodligen hade hon kommit undan med hedern i behåll om det gällt en enstaka miss. Systematiken gjorde att det till försvar hävdade slarvet blev så pass omfattande att det i sig väckte allt för många frågor om lämpligheten som riksdagsledamot. Samma princip gäller Samuelsson, vid tjugofem tillfällen hade samma misstag begåtts. Vid sådana exempel raseras förtroendet både för att kunna hantera tillhörande administration och att ha moral nog att företräda väljare.
Den här typen av skandalhistorier kring politikerrollen kan kopplas också till just nu aktuella Carlsson Löfdahl, L-ledamoten från Jönköping som nyss blev vilde efter en lägenhetshistoria. Precis som Cecilia Wikströms samlade månadslön sticker såklart historien i ögonen. Det är inte långsökt att uppfatta det som mygelaktigt att två makar ingår ett upplägg där den ena betalar hyra och ersättning sedan inbetalas av staten. Dessutom har det framkommit att maken inte ens fick skriftligt godkännande för andrahandsuthyrning (Aftonbladet 4/3). I hennes fall är det däremot inte självklart att hon gjort fel som politiker. Ser man krasst principiellt på ärendet, och bortser från delade meningarna om tillståndet att hyra ut, kan tilltaget i grunden vara svårbedömt. Vi har inte sambeskattning i Sverige. Det är teoretiskt möjligt att ha separat ekonomi.
Utan att göra jämförelser i övrigt går frågan om partiets ansvar igen här, liksom för hur Cecilia Wikströms engagemang hade förankrats uppåt. Enligt Carlsson Löfdahls utsago var partiet medvetna fram till att det blev medialt. Med allt detta sagt är hennes lösning kanske inte etiskt optimal: Det är klart att det skulle stänka när det väl blev känt. Liksom när det gäller avvägningen om privat näringslivsengagemang i förhållande till potentiella intressekonflikter som förtroendevald är en diskussion rimlig. Var ska gränsen gå? Man kan konstatera att något inte blivit lyckat utan att avgångskortet pliktskyldigt och i panik måste dras fram. Att Carlsson Löfdahl planerar att sitta kvar i riksdagen som vilde är däremot både dåligt och illojalt. Hur tarvligt ett parti än hanterar politiska eller organisatoriska frågor är det fortfarande på dess mandat man sitter.
Bortom politikutövningsrollen finns personagerandet. Eskil Erlandsson föll på, vad det verkar, flera rapporter om allvarligt uppträdande mot kollegor. Det vittnades i Marie Dahlins fall om språkbruk som inte borde höra hemma i en politisk miljö, eller för den saken i andra miljöer heller. Denna aspekt vittnar om hur olika sorters krav som ställs på politiker. Faktiska regler gäller och därtill kan man ibland med all rätt förvänta sig mer. Att en policy om uppförandekod för Vänersborgs politiker håller på att tas fram är en del av detta. Med det sagt: I slutändan måste politiker och partier med förnuft aktivt arbeta för att ha seriösa företrädare som agerar korrekt.
Fallet med Kenny Stolpe var å sin sida ett exempel på att trovärdigheten för honom själv och partiet underminerades då han ideologiskt och i allmänhet tycktes stå mycket långt från rörelsen han skulle representera.
Ingen är helt ofelbar. Det vore osunt i sig. Politiker måste inte stå ständigt beredda att inför samlade väljar- och mediekåren stå för varje enstaka beslut, reseräkning eller ordval. Tvärtom. Denna längre genomgång har om något syftat till att visa på olika fall där beröringspunkter finns, men även klara åtskillnader. Tanken är inte på något sätt att sätta likhetstecken mellan olika namn, utan att ta ett större grepp om frågan om avgångar och förtroende.
Ibland är det rätt att gå. Av egen skuldsoningsvilja eller utifrån tvång. Det är väldigt bra att oklarheter lyfts och diskuteras. Såväl på nationell som lokal nivå är det oerhört viktigt att folkvalda granskas hårt. Slutsatsen måste i det stora perspektivet vara att det är handlingar som ska leda till avgång, då det är relevant. En avgång axlar närmast rollen som förkroppsligandet av ansvarsutkrävande och innebär ett samspel mellan mediedramaturgi, väljare tillika medborgare och politiken som sådan. Även om uppgifter som framkommer kan sänka förtroende får det aldrig bli stormen som sådan som motiverar en avgång.