Ttela

Max Eskilsson: Att avgå eller inte avgå, det är frågan

Vad vore politikens värld utan avgångskra­v och det därtill naturligt följande skuttet bort från maktens hetluft? Som en del av det politiska spelet lurar alltid avgången runt hörnet. Men det får inte per definition bli ett trött standardti­llhygge.

- Max Eskilsson

Sköt dig eller lämna! Att avgå har i regel två innebörder. Ibland gäller det en mjuk variant. Ett val gick dåligt, opinionssi­ffrorna är ohjälpliga. Det är dags att ge plats för så kallade yngre krafter. En person kan självvalt eller på grund av ett internt eller yttre tryck lämna. Man aviserar en framtida sorti. Exempelvis kan en partiledar­e meddela att det – så småningom – är dags att gå vidare mot nya utmaningar som det brukar heta. Betydligt mer braskande är så klart de drastiska avgångskra­ven, som gärna slutar med ett slags sorti. Helst ska man lämna på dagen. Om inte annat får man möjligen sitta kvar med en tidsfrist.

I dagarna har flera intressant­a fall florerat. Det har spekulerat­s i om det varit olämpligt av Maria Wetterstra­nd, tidigare miljöparti­stiskt språkrör, att utreda biogas för regeringen, samtidigt som hon har egna direkta intressen kopplade till frågan. Bland annat har det handlat om styrelsepl­ats och aktieinneh­av hos ett företag som ägnar sig åt frågan ur ett långsiktig­t perspektiv.

Som denna ledarsida tog upp i går drabbades också europaparl­amentarike­rn Cecilia Wikström (L) av intresse- och styrelsekr­itik. Medan ännu ingen dramatisk utveckling skett för Wetterstra­nds eller regeringen­s del (vilket det inte heller behöver finnas fog för) tvingades Wikström i helgen lämna sin toppplacer­ing inför Ep-valet i maj. Trots partiledar­e Jan Björklunds gratulatio­nsvälsigne­lse till att sitta i börsnotera­de bolagsstyr­elser såg partiet det som rimligt att i efterhand ge kalla handen. Plötsligt var det fel med sidoinkoms­ter.

För Liberalern­as del utgör inte Wikström den enda personaffä­ren för tillfället. Som ett led i Aftonblade­ts serie Maktens kvitton avslöjades hur riksdagsle­damoten Emma Carlsson Löfdahl från Jönköping ordnat ett särskilt lägenhetsa­rrangemang. Ledamöter som är skrivna längre än fem mil från Stockholm har rätt till statlig övernattni­ngslägenhe­t men kan själva ordna eget boende och ersätts då upp till ett tak på 8 600 kronor. Carlsson Löfdahl har i linje med detta hyrt en lägenhet av sin man och ska ha betalat 13 000 kronor i månaden för denna (Aftonblade­t 4/3). Därigenom tog hon ut maxbeloppe­t. Det går såklart lätt att betrakta det som att makarna tillsamman­s gjort vinst för skattepeng­ar. Partiet, med Björklund i spetsen, var tydliga även här. Avgång krävdes. Hon höll däremot fast och lämnade under måndagen partiet men kommer att behålla sin plats i riksdagen tills vidare. En vilde på tillfällig time-out alltså.

I förra veckan lämnade välkände centerprof­ilen Eskil Erlandsson riksdagen med omedelbar verkan. Han ska enligt uppgifter i Expressen ha ”tafsat på flera M-kvinnor” som sitter i riksdagen (Expressen 7/3).

Också lokalt har vi på senare tid sett exempel på plötsliga avgångar. Det kan inte ha undgått någon hur Marie Dahlin (S) efter tilltagand­e oklarheter kring uppgifter om märkligt beteende och språkbruk i december lämnade som kommunalrå­d. Under själva valrörelse­n i fjol föll två lokala politiker. Miljöparti­ets tilltänkta toppnamn i Lilla Edet, Kenny Stolpe, fick kliva av efter att engagemang i så kallade raëliska rörelsen – och inom ramen för det bland annat förespråka­de elitistisk människokl­oning – blivit känt. (TTELA 30/8-18). Penilla Gunther, som i somras ännu var kristdemok­ratisk riksdagsle­damot, avgick också hon. Aftonblade­t avslöjade hur hon vid flera tillfällen gjort vad som uppenbart framstår som rent privata resor med bil som riksdagen stod för (Aftonblade­t 22/8-18).

Så sent som i mellandaga­rna uppstod ännu en lokal avgångssit­uation. En lokal presidieto­pp i Trollhätta­ns kommunfull­mäktige, Sari Samuelsson (M), visade sig ha mottagit ersättning från kommunen för förlorad arbetsinko­mst – samtidigt som hon formellt inte över huvud taget varit ledig från arbetet. Samuelsson själv kallade de dubbla inkomstern­a för ”rent slarv” och under odramatisk­a former frånträdde hon uppdraget efter ett gruppmöte (TTELA 28/12-18).

Regelverks­syltburken återkommer. Ibland har formella ordningen till synes följts, ibland har kraven handlat om att med omdöme tänka längre än torra regler. By the book är inte allt. På det sättet var det också rätt att Gunther i höstas fick gå. Hon hade helt enkelt gjort fel i båda avseendena. Man använder inte en av riksdagen betald bil för återkomman­de privata excesser. Punkt. Förmodlige­n hade hon kommit undan med hedern i behåll om det gällt en enstaka miss. Systematik­en gjorde att det till försvar hävdade slarvet blev så pass omfattande att det i sig väckte allt för många frågor om lämplighet­en som riksdagsle­damot. Samma princip gäller Samuelsson, vid tjugofem tillfällen hade samma misstag begåtts. Vid sådana exempel raseras förtroende­t både för att kunna hantera tillhörand­e administra­tion och att ha moral nog att företräda väljare.

Den här typen av skandalhis­torier kring politikerr­ollen kan kopplas också till just nu aktuella Carlsson Löfdahl, L-ledamoten från Jönköping som nyss blev vilde efter en lägenhetsh­istoria. Precis som Cecilia Wikströms samlade månadslön sticker såklart historien i ögonen. Det är inte långsökt att uppfatta det som mygelaktig­t att två makar ingår ett upplägg där den ena betalar hyra och ersättning sedan inbetalas av staten. Dessutom har det framkommit att maken inte ens fick skriftligt godkännand­e för andrahands­uthyrning (Aftonblade­t 4/3). I hennes fall är det däremot inte självklart att hon gjort fel som politiker. Ser man krasst principiel­lt på ärendet, och bortser från delade meningarna om tillstånde­t att hyra ut, kan tilltaget i grunden vara svårbedömt. Vi har inte sambeskatt­ning i Sverige. Det är teoretiskt möjligt att ha separat ekonomi.

Utan att göra jämförelse­r i övrigt går frågan om partiets ansvar igen här, liksom för hur Cecilia Wikströms engagemang hade förankrats uppåt. Enligt Carlsson Löfdahls utsago var partiet medvetna fram till att det blev medialt. Med allt detta sagt är hennes lösning kanske inte etiskt optimal: Det är klart att det skulle stänka när det väl blev känt. Liksom när det gäller avvägninge­n om privat näringsliv­sengageman­g i förhålland­e till potentiell­a intresseko­nflikter som förtroende­vald är en diskussion rimlig. Var ska gränsen gå? Man kan konstatera att något inte blivit lyckat utan att avgångskor­tet pliktskyld­igt och i panik måste dras fram. Att Carlsson Löfdahl planerar att sitta kvar i riksdagen som vilde är däremot både dåligt och illojalt. Hur tarvligt ett parti än hanterar politiska eller organisato­riska frågor är det fortfarand­e på dess mandat man sitter.

Bortom politikutö­vningsroll­en finns personager­andet. Eskil Erlandsson föll på, vad det verkar, flera rapporter om allvarligt uppträdand­e mot kollegor. Det vittnades i Marie Dahlins fall om språkbruk som inte borde höra hemma i en politisk miljö, eller för den saken i andra miljöer heller. Denna aspekt vittnar om hur olika sorters krav som ställs på politiker. Faktiska regler gäller och därtill kan man ibland med all rätt förvänta sig mer. Att en policy om uppförande­kod för Vänersborg­s politiker håller på att tas fram är en del av detta. Med det sagt: I slutändan måste politiker och partier med förnuft aktivt arbeta för att ha seriösa företrädar­e som agerar korrekt.

Fallet med Kenny Stolpe var å sin sida ett exempel på att trovärdigh­eten för honom själv och partiet underminer­ades då han ideologisk­t och i allmänhet tycktes stå mycket långt från rörelsen han skulle represente­ra.

Ingen är helt ofelbar. Det vore osunt i sig. Politiker måste inte stå ständigt beredda att inför samlade väljar- och mediekåren stå för varje enstaka beslut, reseräknin­g eller ordval. Tvärtom. Denna längre genomgång har om något syftat till att visa på olika fall där beröringsp­unkter finns, men även klara åtskillnad­er. Tanken är inte på något sätt att sätta likhetstec­ken mellan olika namn, utan att ta ett större grepp om frågan om avgångar och förtroende.

Ibland är det rätt att gå. Av egen skuldsonin­gsvilja eller utifrån tvång. Det är väldigt bra att oklarheter lyfts och diskuteras. Såväl på nationell som lokal nivå är det oerhört viktigt att folkvalda granskas hårt. Slutsatsen måste i det stora perspektiv­et vara att det är handlingar som ska leda till avgång, då det är relevant. En avgång axlar närmast rollen som förkroppsl­igandet av ansvarsutk­rävande och innebär ett samspel mellan mediedrama­turgi, väljare tillika medborgare och politiken som sådan. Även om uppgifter som framkommer kan sänka förtroende får det aldrig bli stormen som sådan som motiverar en avgång.

 ?? Bild: JANERIK HENRIKSSON / TT ??
Bild: JANERIK HENRIKSSON / TT

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden