De glömmer aldrig IS massmord
Elvaåriga Sharihan blev sexslav, precis som sin mamma och sin storasyster. Pappan och brodern tros ha blivit mördade. Vad som hänt med åttaåriga Birhad vet ingen.
11-åriga Sharihan blev sexslav, precis som sin mamma och sin storasyster Hadiya. Pappan och brodern tros ha blivit halshuggna eller skjutna. Vad som hänt med 8-åriga Birhad vet ingen. Efter IS brutala attack mot yazidierna i norra Irak blir sig livet aldrig likt för familjen Murad i Skövde.
Innanför dörren till den nybyggda villan står skor i barnstorlekar, i hallen hänger en leksaksboxningssäck. Från trappan hörs springande steg från små fötter och pappa Asem har just kommit hem från ännu en heldag på pizzerian i Timmersdala.
Familjen Murad lever ett tillsynes lyckligt liv i Skövde, men under ytan är smärtan påtaglig.
– Jag tänker alltid på dem, säger Asem Murad.
Han syftar på sin svåger, dennes fru och på deras sex barn. Alla har de fallit offer för terrorsekten IS.
– IS tog hela familjen, säger Asem.
Det var den 3 augusti 2014 som tusentals Is-krigare gick till brutalt angrepp i provinsen Sinjar i norra Irak, där majoriteten av befolkningen bestod av yazidier. Inom 72 timmar hade terroristerna tömt i stort sett varenda by, sedan det fåtal kurdiska peshmergasoldater som fanns i området flytt hals över huvud.
Minst 8 000 yazidier togs tillfånga, förmodligen många fler, varav tusentals förlorade livet. Tonåriga pojkar och män fick sina halsar avskurna, inte sällan bakbundna och uppradade inför sina skrikande barn och fruar. Andra brändes levande. Kvinnor och flickor förslavades, de som var nio år eller äldre blev sexslavar hos sina familjers bödlar. Äldre kvinnor mördades.
FN har klassat det som skedde i området kring Sinjar som folkmord. De yazidier som inte mördades eller tillfångatogs flydde upp i bergen utan tillgång till vare sig mat, vatten eller andra förnödenheter. Temperaturen låg periodvis över 50 grader.
– Min syster, min bror och deras barn flydde till bergen tillsammans med tusentals andra. Där var de i sju dagar utan vatten eller någonting. 70 småbarn dog däruppe, säger Asem.
I dag bor hans syster i Västsverige, men för delar av släkten skulle det sluta obeskrivligt mycket värre. Asems fru, Khalidah Murad, höll telefonkontakt med sin äldre bror under massakern. Brodern och hans familj befann sig i utkanten av området där rensningen pågick och gömde sig i hemmet fram till den 5 augusti.
– Men då sa han att det inte gick längre, de var tvungna att fly, säger Khalidah Murad.
Hennes fingrar börjar nervöst trumma mot bordskanten.
– En man kom och hämtade dem med bil. Han körde dem till Kocho, säger hon kort.
Kocho var den sista yazidiska byn som återstod för IS att tömma, det gjorde terrorsekten den 15 augusti. Då hade byn varit i stort sett omringad av svartklädda milismän i över tio dagar.
– Samma dag så pratade jag med min bror i telefon för sista gången. Han sa att situationen var jättesvår och att de inte kunde ta sig därifrån. På natten gick IS in i Kocho, säger Khalidah.
Massakern som följde har ofta beskrivits som den värsta under kriget i Syrien och Irak. Innan IS gick in i byn hade de omkring 1 800 invånarna fått ett ultimatum.
– Yazidierna i Kocho fick två alternativ och tre dagar på sig: antingen så konverterar ni till islam eller så dödar vi er. Efter tre dagar sa äldsten nej, han blev också den första de dödade, säger Asem.
Män och tonåriga pojkar skildes från kvinnor och barn, därefter fortsatte dödandet. Hundratals män och pojkar fick sina halsar avskurna och sina huvuden penetrerade av kulor.
– Alla kvinnor och barn tog de till Mosul, Raqqa och andra städer. Kvinnor och flickor sålde de som sexslavar, de äldre dödades, berättar Asem.
Enligt en Fn-rapport har man i efterhand funnit en massgrav med yazidiska kvinnor från Kocho, majoriteten av offren tros ha varit kring 60 år eller äldre. Bara i Irak har över 200 massgravar tillhörande IS hittills upptäckts.
Förutom Khalidahs bror har den 14-årige sonen aldrig hörts av sedan IS tömde Kocho. Resten av barnen i familjen tillfångatogs. Ett par av döttrarna har på olika sätt lyckats ta sig till Europa – sämre gick det för 16-åriga Hadiya, hennes lillasyster Sharihan, lillebror Birhad och deras mamma.
– Sharihan blev IS sexslav när hon var 11 år. Samma sak hände med Hadiya, hon har sålts vidare många gånger, säger Asem och fortsätter:
– Under det första året ringde min svågers fru flera gånger. Hon var i Raqqa, Mosul och andra städer som slav. Men efter det försvann hon och vi har inte hört någonting sedan dess.
Under lång tid trodde familjen att även Hadiya och Birhad var försvunna eller döda, tills de under 2017 fick information om att en man från IS höll Hadiya fången och var villig att sälja henne. En yazidisk mellanhand i Irak, som själv förlorat tiotals släktingar, erbjöd sig att hjälpa familjen.
Via denne fick familjen Murads släktingar i Irak bilder som skulle bevisa att Is-mannen talade sanning och att Hadiya verkligen var vid liv.
– Men hon hade hijab på sig och min andra bror trodde inte att det var Hadiya, berättar Khalidah och fortsätter:
– Sen fick han ett röstmeddelande där hon sade sitt namn, berättade var hon kom ifrån och om alla sina syskon. Då förstod min bror att det verkligen var hon.
Priset för att köpa loss brorsdottern var 14 000 dollar, cirka 130 000 kronor.
– Is-mannen hade sex tjejer. Vi fick två dagar på oss, annars skulle han sälja Hadiya vidare, berättar Asem.
Han hade därefter tät kontakt med den yazidiske mellanhanden, som fick ytterligare information och trodde sig kunna få loss även lillebror Birhad. Med hjälp av släktingar, vänner och andra yazidier lyckades familjen Murad få ihop till en första betalning för Hadiya.
– Men efter att vi betalat 60 000 kronor stängde Is-mannen av telefonen. Ingen kontakt, ingenting. Det är över ett år sedan nu.
Sharihan blev IS sexslav när hon var 11 år. Samma sak hände med Hadiya, hon har sålts vidare många gånger. Khalidah murad flickornas faster
Minst 8 000 togs tillfånga och dödades eller förslavades. FN har klassat det som skedde som folkmord.
I samband med det bröts också försöken att befria Birhad. Idag vet de inte var barnen, som nu är 12 och 20 år gamla, finns. Däremot har Sharihan, som idag är 16, befriats av kurdiska styrkor.
– Hon är i ett läger i Irak. Hon mår väldigt dåligt och har det mycket svårt. Vi vill hjälpa henne därifrån, men vi vet inte hur. Vi kan betala, säger Asem.
Under samtalet tar han flera gånger upp sin telefon för att visa videoklipp från Syrien och Irak. Vid ett tillfälle går han ned på knä, trycker på play. Han pekar på skärmen.
– Kurdiska militärer visar att de hittat huvudena från 50 yazidiska kvinnor. Kanske är Hadiya en av dem?
Det har rapporterats om händelsen i flera internationella medier. I slutstriden om IS sista landfäste, Baghouz i östra Syrien, ska brittiska elitsoldater ha funnit 50 yazidiska kvinnohuvuden dumpade i sopkärl.
Det är tydligt att situationen för Asem och Khalidahs släktingar och landsmän tar upp mycket av deras tid och tankar. Hur mår ni själva egentligen? Khalidah skruvar på sig. – Det blir svårt när någon frågar hur man mår. När vi är ute försöker vi skratta, men här går det sönder, säger hon och lägger handen över bröstet.
– I början grät vi hela tiden, det har varit väldigt svårt. Men vad ska man göra? säger Asem.
En Fn-rapport som fastslår att det IS utsatt yazidierna för inte kan betraktas som något annat än en utstuderat folkmord innehåller fruktansvärda vittnesmål. Kvinnor och unga flickor berättar om att de river sönder sina ansikten, blodar ned sig själva och täcker sig i smuts för att bli så oattraktiva som möjligt när de ska säljas som sexslavar.
Många har tagit sina liv, andra har försökt fly. Förutom misshandel väntar ofta gruppvåldtäkter för den som försöker undkomma sin ”ägare”. Inte sällan är kvinnorna bakbunda under tiden som de våldtas, varken barn eller gravida kommer undan.
De pojkar som inte mördats har istället placerats hos Is-krigare och skickats till olika träningsläger för att hjärntvättas och utbildas att döda sina egna landsmän.
För familjen Murad i Skövde ligger fokus nu på att försöka hjälpa Khalidahs brorsdotter Sharihan, som i dag ska befinna sig i ett läger
Efter att vi betalat 60 000 kronor stängde Is-mannen av telefonen. Ingen kontakt, ingenting. Asem Murad
i de kurdkontrollerade delarna av Irak. Helst vill de få henne till Sverige men vägen dit är lång och svår, om ens framkomlig. De söker med ljus och lykta efter kontakter eller organisationer som kan hjälpa dem.
– Hon behöver sjukvård. Hon måste få hjälp, säger Asem.
Tror du att ni någonsin kommer få återse resten av hennes familj?
– Nej, jag tror inte det. Pappa, mamma och storebror tror jag aldrig att jag får se igen, männen dödade de direkt. Med Hadiya och Birhad vet man aldrig, men jag tror inte det.
Asem och Khalidah Murad har svårt att acceptera att många av de svenskar som stridit för IS har kunnat återvända hem, helt utan att straffas. I tidningar och i nyhetssändningar har de sett Is-män och Is-kvinnor från Sverige som vädjar om hjälp att komma hem.
– Det är det värsta. De har mördat människor och de kommer inte sluta att vara IS. Hur kommer de att leva här i Sverige? säger Asem.
Hans ansiktsuttryck blir gravallvarligt.
– IS kanske försvinner, men det är bara ett namn. I framtiden kommer det något nytt, under ett annat namn. Vad händer då?
Vad tycker ni Sverige borde göra?
– Hårdare kontroller, vad som helst. Det här är ett problem inte bara i Sverige utan hela Europa. Man måste göra någonting, det är ett jätteproblem.
Khalidah slår ut med armarna och vänder upp sina handflator.
– Blodet de har på sina händer går inte att tvätta bort.