Jens Spendrup tog familjens företag från minst till störst
Osannolika men framgångsrika. Så sammanfattar Jens Spendrup sina dryga 40 år som vd för familjeföretaget.
Från minst till störst. När Jens Spendrup och hans bror Ulf tog över bryggeriet var företaget konkursmässigt. ”Värde noll”, skrev skatteverket och många tyckte nog att bröderna drog en nitlott som fick det lilla bryggeriet i Grängesberg på halsen. Men Spendrups var ett familjeföretag som farfar förvärvat på 1920-talet och som pappa tog över på 1950-talet. Bröderna tänkte inte ge upp det så lätt.
Med tio anställda var det förmodligen ett av de minsta bryggerierna i Sverige där jättar som Pripps och Carlsberg dominerade. Att man 50 år senare skulle vara störst i Sverige fanns inte på kartan vid den tiden.
– Men i dag sitter vi här! Och jag kan nästan inte förklara hur det har gått till. Men det har funkat. Jag brukar säga att det inte bara är pengarna som gör att man lyckas. Det handlar också om engagemanget. Och vi har lagt in ett väldigt starkt engagemang för att klara det hela.
När han blickar tillbaka ser han främst ett enträget arbete där saker och ting har gått åt rätt håll. Men ibland ska man ha tur också. En vändpunkt kom 1977 när Jens Spendrup råkade hamna i samtal med ”rätt” personer på ett 50-årskalas, vilket slutade med att man fick ett licensavtal för Löwenbräu. Plötsligt började Spendrups – som kämpade med ekonomin – sälja ett öl som hela Sverige ville ha.
Men annars har det bara ”harvat på” och gått åt rätt håll hela tiden, säger Jens, som känner sig allra stoltast när han får bekräftelse på att folk vill ha deras produkter.
– När man ser att folk står och plockar Spendrups produkter i matbutiken, det är små höjdpunkter varje dag i livet, förstår du. Jag stryker alltid omkring på dryckesavdelningen och ser vad folk plockar och inte plockar. Sådant är ganska roligt. Vilka motgångar eller misstag minns du?
– Jag har fått den frågan många gånger, och hade det varit stora misstag hade jag inte suttit här i dag.
När det gäller de små misstagen skyller han skämtsamt på sin bror, som en gång lanserade en gång en läskedryck som hette ”Fudge”, ett engelskt ord för chokladkola.
– Det var en läskedryck med chokladsmak. Vi och våra medarbetare fick dricka upp allting själva för den gick bara inte att sälja, haha.
Med mer allvar talar han om två upplösta äktenskap i bagaget, en hint om att det inte alltid har varit lätt att kombinera hans karriär med familjelivet. I sitt tredje äktenskap är han lycklig och han menar att det har varit positivt att leva med en kvinna som själv är företagsledare.
– Hon har mycket större förståelse för vad ”måste” är. Det går inte att säga att ”nu ska jag ha min ledighet här” när man är företagare. Utan då måste man göra det som ska göras. Att förstå det kan vara svårt och leda till att relationer går sönder. Men så är livet.
Ibland har arbetet inneburit både stress och press, då har pianot erbjudit en enkel terapi. Hans mor var en skicklig pianist och den som först introducerade sonen för musiken. Han har spelat varje dag sedan han var ”ett par pilsner hög” och i pressade lägen har han suttit på nätterna och spelat för att skingra tankarna.
Kulturintresset sträcker sig bortom musik. Han läser mycket och som bryggare i tredje generationen betraktar han givetvis öl som både njutning och kulturarv. När han nu har lämnat över stafettpinnen till nästa generation och ansvaret som vd för Spendrups till äldste sonen, konstaterar han samtidigt att en annan av sönerna startat ett mikrobryggeri. Familjen har alltså numera både Sveriges största bryggeri och ett av de minsta.
– Förr när jag kom till jobbet och kunde säga god morgon till mina barn – vilken känsla. Det finns annat än att det bara går bra för företaget. Att få se sina barn engagera sig i det man själv har varit med om att bygga upp, det är stort.