Max Eskilsson: Vi står inför ett viktigt val i vår
När Sverige, precis som övriga Eu-medlemsstater, går till val för att utse Europaparlamentet i vår, är inte allt som vanligt. Valdeltagandet kan bli högre än någonsin och det politiska landskapet se annorlunda ut.
Ett val som sticker ut. Inte en valrörelse bland andra. Nu – specifikt detta val – gäller det. Mer eller mindre ödesmättade uttryck i denna stil är vanliga när det vankas val. Kraftfulla emfasuttryck förekommer. Det gäller inte minst även på Eu-nivån. I grunden utgör såklart inte varje enskilt val gång på gång ett verkligt ödesval. Partiernas och dess kandidaters ordval för att betona vikten av att rösta, helst på det egna partiet, riskerar mycket riktigt att upplevas som svulstiga varje gång ett val hålls.
Inte minst nära inpå en utdragen regeringsbildning går det att förstå om EU just nu kan upplevas som något vagt och oengagerade för svenska väljare. Men det finns all anledning att sätta sig in i vad vårens valrörelse gäller, inför svenska valdagen 26 maj. Vårens valrörelse till Europaparlamentet, ofta förkortat EP, blir faktiskt speciell på riktigt.
EU är komplext, möjligen på gott och ont. Den långa vägen till beslut kan förstärka bilden av ett ogripbart maskineri. Samtidigt innebär strukturen med flera agerande parter att det i den bästa av världar kan tas fram kvalificerade lösningar på stora frågor.
Även om man bortser från vad man tycker om förhållandet i sak ryms en hel del inom EU:S faktiska befogenheter. Handel, mat- och miljömärkning samt inte minst migration är bara exempel på frågor som tydligt ligger på bordet eller potentiellt kan göra det.
Hur fungerar egentligen EU? Sällan är det så enkelt att ”EU” som institution bestämmer något eller ens föreslår något – även om det lätt kan framstå så. Det är också centralt att skilja på faktiska beslut och ren opinionsbildning, som för sin del också fyller en roll i politikens värld. Här som där.
Parlamentet är inte direkt lagstiftande såsom riksdagen i Sverige är. Det handlar om att i en stor del av ärendena vara så kallat medlagstiftande. Stor makt ligger hos ministerrådet, som förhandlar Eu-lagstiftning med parlamentet. Det handlar om våra ministrar inom respektive sakområde, som tillsammans med övriga unionens motsvarigheter i praktiken besätter ”parallella” råd för att i olika konstellationer ta fram gemensam politik. Ministerrådet ska inte blandas samman med Europeiska rådet, som består av Eu-ländernas själva ledare. Dessa försöker i regel fyra gånger om året genom uppmärksammade Eu-toppmöten utmejsla inriktningen för de stora, avgörande Eu-frågorna.
När det gäller kommissionen nominerar varje regering en person för att ingå i denna stora förvaltningssammansättning som ska driva samarbetet framåt. Som utgångspunkt är det kommissionen som lägger fram lagstiftning för att alltså låta rådet och parlamentet ta ställning. I det löpande arbetet representerar kommissionärerna EU och inte egentligen varken ett parti eller ett land.
Arbetssättet innebär alltså att en del av EU, till exempel parlamentet, kan vara helt överens i en fråga samtidigt som medlemsstaternas ministrar inte backar upp. Vi får alltså inte se EU som en värld bortom vår, eller de andra ländernas, verklighet. Det hänger ihop. Just därför har det en oerhörd betydelse för stora frågor både hur vi röstar i riksdagsval och Ep-val.
Vad är då egentligen annorlunda just detta val? Den majoritet som socialdemokratiska och konservativa ledamöter samlat hittills – genom parlamentsgrupperingarna S&D respektive EPP, ser ut att falla när allt mer extrema partier på båda kanter vinner stöd i opinionen. På samma tema ser valdeltagandet ut att generellt kunna bli högt. Vilken sida det i så fall stärker blir alltså avgörande för det europeiska samarbetet.
Att valet äger rum kort efter att Storbritannien är tänkta att formellt ha trätt ur unionen gör läget närmast existentiellt. Tvärtemot den logiska tanken i juni 2016, när britterna med knappt ja röstade för utträde, fick vi inte se ett skarpt efterskalv i form av breda krav på att lämna. Titta bara på hur Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna uttalat tonat ned ropen på Swexit.
De utdragna och stormiga turerna kring Brexit visar om något hur principiellt mäktigt inflytande ett medlemskap ger, oavsett var man står i sak. Det har varit talande att unionen hållit samman under de senaste årens förhandlingar med Storbritannien.
För svensk del blir valet person- och partimässigt spännande, såväl lokalt som nationellt. Många namnkunniga profiler slutar och flera Eu-mässigt oprövade kort kandiderar. Det är dessutom på partiplanet svårt att stryka regeringsbildningen från bilden. Kommer den att spela in? Liberalerna befinner sig, för att konstatera det uppenbara, i en trång sits.
Piruetterna kring petningen av först tilltänkta, omhuldade förstanamnet Cecilia Wikström spelar in. I skrivande stund är det oklart vem som blir vald i hennes ställe. Nuvarande andranamnet, Said Abdu från Trollhättan, ligger utan tvekan bra till och även om han skulle kvarstå som tvåa har han god chans att komma in om Liberalerna behåller sina två mandat. Abdu är det tydligaste exemplet på ett lokalt namn med hög placering. Överlag blir det svenska resultat en katalysator att hålla ögonen på. Hur det slutar är däremot långt från lätt att sia om. Ovissheten är lite av ett signum. 2014 blev Miljöpartiet större än Moderaterna. I år hotas av Miljöpartiet av uppstickarutbrytarna i Partiet Vändpunkt. De kanske inte kommer in, men partiet kan å andra sidan röstklyva på ett sådant sätt att MP faller ur.
Valet till Europaparlamentet är ett utmärkt tillfälle att sätta EU under lupp. Av olika skäl befinner sig unionen i en annorlunda inramning när vi alla medlemsstater i vår går till val. På ena sidan ringen står Brexit med sin lämna-oss-ifred-populism, som egentligen inte är ny utan förkroppsligar ett missnöje som grott över tid. I andra änden gnistrar en mer optimistisk vi-kan-och-bör-göramer-anda främst företrädd av Frankrike och president Emanuel Macron.
Motpoler ger inte alla svar när det gäller den mer konkreta sakpolitiken. Hur omfattande unionen ska vara portföljmässigt är en tvistefråga i sig. Det är dock inte heller så enkelt att det hela nödvändigtvis gäller mer eller mindre politik. Att EU bör bli starkare kan betyda vitt skilda saker. Ska unionen gå in och styra upp i sociala frågor som arbetsrätt? Vill vi se en ännu starkare samverkan för säkerhetspolitiska områden eller ska försvarsmässiga uppgifter ses som framför allt Natos och medlemsstaternas bord, i allianser eller inte?
Den här typen av idédebatt är vi i stort behov av för att kunna avgöra de bästa vägvalen framöver. Låter det abstrakt? Det behöver det inte vara. Eu-politik kan lika gärna handla om regelverk för maten du har på ditt köksbord i detta nu.
Att frågan om att lämna blivit väldigt marginaliserad inom svensk debatt är positivt. Såväl ekonomiskt som samhörighetsmässigt finns ett stort värde, och vi alla vinner på en öppen diskussion om vad vi egentligen vill att medlemskap ska syfta till – i dag och långsiktigt.
Som redaktör för ledarsidan ser jag fram mot en förhoppningsvis konstruktiv och klargörande Eu-valrörelse. Har du som läsare tankar, idéer eller frågor inför Ep-valet? Finns det något särskilt du vill tipsa om som du vill att jag tittar närmre på? Kanske gäller det en lokal koppling till något som det beslutas om, eller kan komma att beslutas om, på Eu-nivå. Hör gärna av dig.
Valet är inte en tråkig och symbolisk plikt. Hur högtravande det än kan låta är det ett sätt att vara med och påverka kommunen, Sverige och världen.
Överlag blir det svenska resultat en katalysator att hålla ögonen på. Hur det slutar är däremot långt från lätt att sia om