Personligt om sorg och saknad
Det var just då jag sa till Ingrid att jag nog aldrig varit så lycklig. Men det var i den timmen som vår älskade dotter Linda förblödde i en annan del av världen. Så öppnar världsresenären Lasse Berg sin bok Ändå inte försvunnen – en bok där han gör en helt annan resa än de som blivit så många reportage, tv-dokumentärer och främst böcker. Böcker som Asiens tid och de tre om människans ursprung och evolutionen: Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari.
”Just då” var sent på kvällen den 22 januari 2016 i ett hotellrum i Johannesburg efter underbara veckor i den sydafrikanska bushen. Det var där i hotellet en annan färd in i sorgens rike skulle ta sin början. En resa som under mer än två år gjorde Lasse Berg oförmögen att skriva, ovillig att resa och utan lust att läsa skönlitteratur. ”Då” var den kvällen en röst kvävd av gråt försökte berätta att deras dotter Linda, 34 år gammal, hade hittats död i deras hem. Mord kunde inte uteslutas, sa kriminalkommissarien, som ringde dagen därpå. Det skulle emellertid visa sig att Linda hade snubblat och i fallet skurit sig på en krukskärva så illa att hon förblödde.
När Lasse Berg efter mer än två år plötsligt förmådde skriva igen blev boken snabbt färdig. Hjälpte skrivandet honom? Knappast svarar han ”men det är kanske som att skriva om krig i Liberia, folkmord i Rwanda, svält i Bangladesh eller barnarbete i Ferozabad. Starka känslor som blir ord. Nedtecknandet kan tänkas hjälpa mig på något plan, just då.”
Vad är det då han skriver om? Jo, om livet som det var när Linda fanns, om deras närhet och gemensamma kärlek till Afrika. Han skriver om det oerhörda stöd han och hustrun Ingrid fick av Lindas alla vänner – de enda de orkade umgås med under lång tid efteråt. Och han vet och tror att skulle Ingrid inte i de första förfärliga timmarna sagt att ”Vi skall klara det. Tillsammans” hade han kanske inte kunnat gå vidare.
Boken har en undertitel ”om sorg, tröst och att vara människa” som ger en vink om att här finns en vilja att göra det privata till något som kan angå var och en. Och det gör det.
Lasse Berg ser också i korta kapitel tillbaka på sina 1960-talsresor i Sydasien och 1970-talets till Amazonas och på 1980-talets upprördhet över dubbelmoral och lögner om bistånd. Han vittnade om hoten mot de tropiska regnskogarna och kände oron för klimatförändringar redan då. Han skrev också, likt en tidig Rosling, om framsteg och utveckling i det Asien där han sett svälten, fattigdomen och barnarbetet minska. Så många minnen, kunskapsfrukter nu instoppade i den pågående skildringen av tillvaron efter Lindas död. Ett liv där överlevnadsstrategin var att söka sig till snälla människor, att äta gott, att göra små utflykter i det södra Frankrike där också Linda varit som barn.
Lasse Berg associerar fritt, hoppar lite osorterat mellan ämnen, bekanta för den som läst honom förut, men han skriver också till exempel om avund och undrar om den bidragit till vår arts överlevnad. Han funderar över lycka och meningen med livet, som kan vara att ”vandra tillsammans med de andra, de mina mot horisonten.”
Vad är det då han skriver om? Jo, om livet som det var när Linda fanns, om deras närhet och gemensamma kärlek till Afrika.
Han är medveten om att sorg ser olika ut för varje människa. Att den gör fysiskt ont också. Typiskt nog gör han en medicinsk anteckning om kroppens smärtfunktioner.
Han minns döda vänner, känner saknaden, men på något vis finns de kvar så levande, dykande upp i minnet med jämna mellan. ”Men sorgen efter Linda är något helt annat.” Är det så att sorg har olika dignitet? Nog måste det vara så.
Han skriver: ”Smärtan i längtan efter en förlorad dotter. En del av att vara människa.”
Ja, så är det nog.