Karin Pihl: Att vara nervös inför ett prov är inte psykisk ohälsa
Den självrapporterade psykiska ohälsan bland unga ökar lavinartat. Detta enligt Socialstyrelsens nya rapport, som utvärderat vårdens insatser mot depression och ångestsyndrom. År 1985 uppgav 30 procent av alla 15-åriga flickor att de upplevt psykosomatiska besvär, som huvudvärk, nedstämdhet, stress och sömnsvårigheter, mer än en gång i veckan de senaste halvåret. 2018 hade den andelen ökat till 60 procent. För pojkar i samma ålder har den självupplevda psykiska ohälsan ökat från 20 procent i mitten av 1980-talet till 30 procent i fjol.
Det är dramatiska siffror. Bland den vuxna befolkningen ökar inte den psykiska ohälsan, men bland unga verkar det nästan vara en epidemi. Allt fler ungdomar söker sig till den psykiatrisk vård, och utskrivningen av läkemedel till unga ökar.
Men kan siffrorna verkligen stämma? Att sex av tio 15-åriga flickor lider av psykisk ohälsa verkar extremt. Kanske är felet snarare samtidens kultur. Den slutsatsen drar Ingemar Engström vid universitetssjukvårdens forskningscentrum i Örebro, barn- och ungdomsläkaren Sven Bremberg, barn- och ungdomsläkare vid Karolinska institutet och Sofia Wikman, docent i kriminologi. På DN Debatt (22/5) kritiserar de Socialstyrelsens definitioner och studiens frågor till ungdomarna.
För är det rimligt att irritation, dåligt humör, nervositet eller ont i magen klassas som psykisk ohälsa? Det är snarare normalt att bli nedstämd om man har gjort slut med sin partner och att bli nervös och få svårt att sova natten före ett prov. Allt detta är helt naturliga reaktioner på saker som hör livet till. “Utvecklingen kan till stor del tillskrivas en ökad medikalisering av mänskliga problem”, skriver kritikerna på DN Debatt. De har antagligen rätt.
Att sex av tio 15-åriga flickor lider av psykisk ohälsa verkar extremt
Det är förvisso inte bara de självrapporterade själsliga problemen som ökat. Fler unga människor får läkemedel mot psykisk ohälsa utskrivna. Men det kan förklaras med att fler som faktiskt behöver vård också söker vård. Och även om en del av ökningen skulle vara reell – det är så klart svårt att veta – är det ändå orimligt att klassa vardagliga problem som ohälsa. Dels för att en sådan uppfattning riskerar att bli en självuppfyllande profetia, där unga tror att varje negativ känsla är ett tecken på att något inte står rätt till, och därför oroar sig ännu mer. Men också för att de unga som verkligen lider av psykiska sjukdomar och som verkligen behöver hjälp riskerar att få sina problem trivialisera: “mår du dåligt? Jamen, det gör ju alla!”.