Vårdsatsningar som behandlar symptomen
Den psykiska ohälsan bland barn och unga har ökat kraftigt de senaste åren. Färsk statistik om självmordsfrekvensen visar också att antalet självmord i åldersgruppen har ökat med ungefär 25 procent på 20 år (Socialstyrelsen).
Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, ska förstärkas. I höstbudgeten anslår regeringen 300 miljoner kronor som ska bidra till att korta köerna.
Regeringens prioritering kan ingen klaga på. Men det finns ett och annat att säga om tillvägagångssättet. De 300 miljoner om året som satsas blir troligen ännu ett i raden av riktade statsbidrag. Det innebär att regioner runt om i landet måste lägga stora resurser på att administrera och kontrollera att pengarna går till rätt saker. Många gånger leder det till fler vårdadministratörer och byråkrater, snarare än läkare, sjuksköterskor eller psykologer. Riktade bidrag ställer också till problem för regionernas långsiktiga planering.
Sett till det stora hela är inte heller summan så mycket att tala om. Behoven är enorma och köerna långa inte bara inom barn- och ungdomspsykiatrin utan inom praktiskt taget hela vårdsystemet. De åtskilliga miljarder som regeringen satsat de senaste åren har inte på något märkbart vis vänt utvecklingen.
Några hundra miljoner till kommer inte heller att göra det. Men utanför politiken finns en utveckling som kanske kan göra skillnad. I vårddebatten har de så kallade nätläkarna, som bland annat erbjuder digitala läkarmöten, fått mycket skäll för att mest ge förkylningslindring till i övrigt friska och välbeställda. Rätt eller fel – inom psykiatrin finns flera evidensbaserade verktyg för digital vård, exempelvis internetbaserad kognitiv beteendeterapi. Psykologmöten via videosamtal är inte märkbart sämre än vanliga möten, men innebär ett betydligt bättre resursutnyttjande och en chans att på allvar korta köerna.
Hur tas detta emot i vårddebatten? Tja, försök hitta en politiker som kan prata om nätläkare utan att oja sig över kostnaderna. (2018 uppgick de till 250 miljoner, i en total hälso- och sjukvårdsbudget på mer än 300 miljarder.) I tidningen Modern Psykologi (22/2) varnar en överläkare för att trösklarna till vården blir för låga: “Hur ser man till att det inte bara blir bra för dem som aktivt kan söka vård själva på ställen där det inte finns någon tröskel, medan andra får vänta jättelänge på behandling? Det är kanske inte de här företagens ansvar, men det är en illusion att tro att ökad tillgänglighet bara är av godo.”
Ja, hur skulle det se ut om alla som sökte vård fick den omedelbart? Precis den typen av uttalanden är typiska för det svenska vårdsystemet. På något märkligt vis vänds den usla tillgängligheten till en fördel istället för att ses för vad den är: ett systemfel. För den som bara tänker på systemet skrämmer ju de långa väntetiderna bort de som inte egentligen behöver vården. Kvar blir bara de som är sjuka “på riktigt”, och då får det vara värt att köerna blir långa.
Att andra länder med offentligt finansierad vård saknar köer utan att den kostar mer ignoreras. Istället för reformer som avskaffar köerna – de är ju politiskt skapade – kommer fler riktade satsningar som syftar till att korta dem: alvedon mot smärtan, istället för en operation mot skadan.
” Inom psykiatrin finns flera evidensbaserade verktyg för digital vård