En sista, överdådig vals för alla fans
Maggie Smith, Michelle Dockery, Elizabeth Mcgovern, Allen Leech, Laura Carmichael, Hugh Bonneville. Storbritannien, 2019 (122 min) När jag gick på lågstadiet kom kungen och drottningen (eller om det bara var kungen) på besök till vår lilla bruksort. Hela samhället var i upplösningstillstånd. Vi i barnkören placerades framför brukshotellet och hälsade majestätet välkommen med en andaktsfullt framviskad sång.
Jag minns att det kom två motorcyklar först och att jag var djupt avundsjuk på flickan som fick räcka över blommorna. Det hela var över på ett ögonblick, men är än i dag ett omhuldat minne på bygden.
Med detta vill jag ha sagt att jag har viss förståelse för den uppståndelse som ett kungligt besök skapar. Men att bygga en tvåtimmars långfilm kring detta? Är det verkligen rimligt? För det är i ärlighetens namn allt som händer i filmen ”Downton Abbey”, som tar vid där den sjätte säsongen av tvserien slutade 2015.
Jodå. Det går. Men bara om du är ”Downton Abbey”-skaparen Julian Fellowes och inofficiell världsmästare i klassiskt brittiskt kostymdrama. När den välbekanta musiken drar igång och kameran följer ett stort, svart ånglok som sakta men obevekligt och rullar igång så sänder det förväntansfulla ilningar längs ryggraden.
Äntligen får vi åter svepas med av det utsökta filmhantverket, den minutiöst pyntade scenografin och alla sagolika kläder, frisyrer och hattar. Därtill får vi återse alla favoriter i familjen Crawley och deras tjänstestab. Plus lite kunglig glans ovanpå det.
Jag är dock kluven inför Fellowes val av ramhistoria. Å ena sidan känns det lite tomt, då en av seriens styrkor har varit de många, tätt sammanflätade berättartrådarna som inte backat för vare sig dramatiska världshändelser eller katastrofer i familjelivet. Å andra sidan har du inte en tråkig stund och två timmar formligen flyger iväg.
Större delen av filmen följer den maktkamp som uppstår när kungafamiljens egen stab av tjänstefolk dundrar in och med orimligt dryg attityd sidsteppar godsets personal. Det har intrigerats friskt downstairs på Downton genom åren, men inget är som en gemensam fiende när det gäller att svetsa samman gruppen och få anledning att kalla in pensionerade trotjänare (Carson! Molesley!) för att visa inkräktarna var skåpet ska stå.
Därtill serveras vi en buffé av lagom stora bekymmer, nya förälskelser, svartsjuka, äktenskapsgroll och blandade härskartekniker i den utdöende herrskap och tjänstefolk-er
” Det hela tickar på med det perfekta maskineriets stil och finess.
an. Allt kryddat med ett ljuvligt pärlband av dräpande kommentarer från seriens grand old lady Maggie Smith, i rollen som änkegrevinnan Violet (som vid det här laget måste vara omkring 104 år).
Det hela tickar på med det perfekt intrimmade maskineriets stil och finess, men när produktionen också försöker höfta in ett betydligt större bekymmer, inklusive något som jag tror ska föreställa actionscener, blir det bara pajigt och märkligt förbislarvat. De hade hellre kunnat låta bli.
Ett öde griper fortfarande tag i magen och det är den plågade butlern Thomas Barrows (Rob James-collier) sökande efter sammanhang och gemenskap. Många tippade att han skulle dö i den sista tv-säsongen, det gjorde han inte, och i filmen tillåts han åtminstone ana en ljusare framtid. Det är trösterikt, även om filmen utspelar sig 1927 och man som betraktare är plågsamt medveten om att det dröjde 40 år innan homosexuella handlingar avkriminaliserades i England.
Givetvis avslutas det hela med en maffig bal, en sista överdådig vals för alla fans. Det är bara att göra den djupaste nigning som knäna klarar av inför Dame Maggie Smith och tacka för uppvisningen. Men nu hoppas jag att både hon och vi får lämna ”Downton Abbey” bakom oss.