Dokumenterar berbernas liv i Sahara
Hon besöker berberfolket i Sahara regelbundet. Hon har också följt interner efter vistelse i fängelse och hemlösa i Manchester. Hon älskar musik och har träffat, och fotat många kända musiker, men också skådespelare. Hösten 2020 sänder BBC en dokumentärse
Familj: Karin Albinsson från Vänersborg arbetar sedan många år som dokumentärfotograf i England. Ett av alla hennes projekt handlar om berberna i Sahara. I många år har hon följt flera familjers liv i öknen, en plats som hon tar sig till ensam på motorcykel.
Vi ses i huset på Storgatan där hon växte upp. Här tillbringar hon sju veckor varje sommar, i första hand för att umgås med och hjälpa sin 91-åriga mamma Inga Albinsson med hus och trädgård.
Sedan 80-talet bor Karin i Manchester där hon tog sin fotoexamen 1994. Under stor del av året tar hon bilder, mestadels på uppdrag för teater, tv, företag och musikbranschen, som drar in pengar så att hon har råd att göra sina egna projekt under resten av året.
Men vägen dit var inte självklar.
– Jag var alltid intresserad av att se pappas diabilder, ibland ett helt år på en film. Minnena bevarade för framtiden. Det var så mitt stora intresse för fotografering började, säger hon.
Karin Albinsson föddes i Vänersborg. Hon slutade skolan efter nian och medan funderingarna över framtidsjobb pågick åkte hon sig till England som au pair i sex månader.
Då hade hon inte ens börjat tänka på fotografyrket. Däremot hade hon väckt lusten att resa. Så snart hon kunde efter au pair-tiden packade hon väskan och gav sig iväg.
– Jag och en svensk väninna liftade runt i Europa, sov på stränderna eftersom vi inte hade pengar. På en Strand i Cannes träffade jag Chris från England.
Karin blev kär. Väl hemma i Vänersborg tog hon extrajobb för att få ihop pengar för att resa till Indien tillsammans med Chris. Det blev hennes första reseäventyr.
I Indien stannade de i fyra månader.
– Jag levde nära kvinnorna, deras berättelser fängslade mig, och ungarna i slummen var nog de gladaste ungar jag sett trots de var fattiga, något som fick mig att omvärdera livet. Väl hemma igen skrev jag fyra texter med bilder om kvinnornas liv i Indien som Dalslänningen publicerade.
Karin bosatte sig i Manchester med Chris. De fick två barn, Anna och Jenny. Karin ville vara hemma med barnen och det var hon i tio år, vilket var vanligt i England. För att försörja sig målade hon tavlor som hon sålde.
Men när yngsta dottern skulle börja skolan bestämde sig Karin för att studera. Hon var 30 år då. Efter att ha letat information om olika utbildningar drogs hon åt fotografyrket. ”Du är för gammal för att bli fotograf”, fick hon höra.
Karin tog det som en utmaning, och gick en fotoutbilding i fyra år.
– De två sista åren specialiserade jag mig på en dokumentärlinje, och jag älskade det!
Under sista studieåret skulle ett projekt göras och Karin kom i kontakt med hemlösa i Manchester. Det resulterade i berättelsen The Squat.
– Som dokumentärfotograf måste man skapa tillit och trygghet. Jag gick med de hemlösa under lång tid och lärde känna flera av dem.
The Squat skildrar tio ungdomar som var beroende av heroin och bodde i lägenheter de hade ockuperat. En av dem, Dave, följde hon i 23 år.
Karin berättar om deras möten, att de kom varandra nära. 2018 gick han bort, 45 år gammal.
– Dave ville gärna att jag skulle göra en utställning om hans liv. Innan han gick bort gav han mig sin hund. Den bor fortfarande hos mig i England.
Någon utställning om honom har det inte blivit än. Däremot sände BBC en radioberättelse om de hemlösa som Karin dokumenterade och intervjuade under sitt stora studieprojekt.
Utställningar har hon däremot haft. En av dem, som visades 2008 på Scandinavian Photo i Mölndal, handlar om hennes möten med berberfolket i Sahara. Första gången hon åkte dit var 2006.
Ett par år tidigare hade hon gått isär med Chris, och nu singel gav hon sig ut på nya utmaningar. Hon tog mckort, för att bland annat tillfredsställa behovet av frihet. Nu skulle hon göra en resa på hojen tillsammans med tio andra kvinnor och Bertil Marcusson i spetsen, som kört flera Paris-dakar-rallyn. Resan började i Marocko och vidare runt Saharas öken till Merzouga i sydöstra Marocko.
När sällskapet stannade i byar blev nyfikenheten stor hos befolkningen.
– Vid ett tillfälle mötte jag en kvinna och en pojke. Hennes nyfikenhet fick henne att gå fram och känna på mig. Jag tog av mig jackan för att visa upp skydden, vi skrattade gott tillsammans när hon upptäckte hur liten jag var under allt. Hon trodde jag var stor, säger Karin och skrattar.
Stor är inte det rätta ordet att beskriva Karin Albinsson med. Hon är liten och smärt – och ser vältränad ut. Med tanke på alla hennes äventyr som hon dessutom har gjort ensam skulle det inte vara konstigt om rädslan någon gång hade infunnit sig.
– Nej rädd är jag aldrig. Jag har klarat mig bra, och träffat vänliga människor.
Hennes resor går till Atlasbergen och öken. De byar hon dokumenterar är de som ligger mest svårframkomligt, eftersom det inte finns vägar dit, där de har hållit kvar sin kultur.
När äventyret med mcgänget var över stannade hon kvar i Ouarzazate. Där fick hon kontakt med byborna och tog många bilder. Karin fick också kontakt med berberna i öknen och ju mer hon lärde känna dem desto mer ville hon lära sig om deras liv.
Det blev starten
för alla dokumentärresor som hon har gjort. I år blir det 14:e året hon åker dit. Numera har hon en motorcykel stående där som hon tar sig runt med. Relationerna, bilderna och berättelserna är många. Hennes dröm är att ge ut en bok.
– Mycket har hänt sedan jag var där första gången. Jag har också försökt att lära mig språket. Det är arabiska och berbiska, säger hon och visar boken där hon skriver upp ord – som de låter –eftersom hon inte kan deras bokstäver – och vad de betyder på engelska.
– Jag försöker lära mig hundra ord inför varje resa. Nu kan jag hjälpligt tusen ord ungefär.
Och på tal om språk pratar Karin fortfarande flytande svenska. Man kan till och med höra Västgötadialekten. En av sakerna hon lovade sina föräldrar när hon flyttade var att lära sina barn svenska. Det löftet har hon hållt.
Senare i höst åker hon tillbaka till berberna i öknen. Men då påbörjas också nästa stora projekt.
Under åren mellan projekt och resor har hon jobbat med andra saker. Bland annat som ”artist in residence” på en rehabilitering med män som tillbringat en stor del av sitt liv i fängelse. Även dessa har hon dokumenterat. En av dem till exempel, följde med henne på fotouppdrag en gång i veckan, vilket fick in honom på ett helt nytt spår.
– I dag är han fotograf i stället för brottsling.
Detta berättade hon för en producent på BBC, och under sensommaren i år blev det klart att hennes berättelse kommer att sändas som en dokumentärserie i 5–6 avsnitt nästa höst.
– Det är jättekul och ska bli spännande att börja jobba ed. Det blir min historia som kommer att berättas.