Stormvarning för välfärdsmodellen
“Kommunerna och regionerna är i början av en period med mycket stora krav på omställning.” På det lite torra viset sammanfattar Sveriges Kommuner och Landsting den svåra ekonomiska situation som många kommuner runt om i landet står inför. 90 miljarder kro
Huvudförklaringen är den demografiska utvecklingen. 1950 fanns det sex personer i arbetsför ålder för varje äldre. 2050 beräknas samma siffra vara två mot en. Färre måste försörja fler. I delar av landet kombineras en nedåtgående försörjningskvot med en svag tillväxt och en utflyttning som förvärrar demografin ännu mer. Skatterna kan inte höjas utan att skada incitamenten att arbeta – särskilt inte i en stundande lågkonjunktur.
Allt detta i en situation där det offentliga redan nu har svårt att leva upp till människors förväntningar: där köerna till barn- och ungdomspsykiatrin kan vara upp till två år, där hälften av de som väntar på en ryggoperation får vänta mer än ”vårdgarantins” tre månader, och där nästan dubbelt så många lämnar grundskolan utan godkänt i svenska, engelska och/eller matematik, jämfört med för 20 år sedan.
Givet utvecklingen borde vi kanske sänka förväntningarna på det offentligas förmåga, men de kommer tvärtom att öka. De senaste decenniernas valfrihetsreformer och teknikutveckling går inte att tänka bort. Och med ett av världens högsta skattetryck vill folk veta ”vad f-n de får för pengarna”, för att tala med Leif Östling.
Sammantaget är detta en utmaning på en nivå som blir omöjlig att hantera inom ramen för den svenska modellen. Det är därför dags att, som Karin Svanborg-sjövall och Emanuel Örtengren, vd respektive ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro, skriver i Dagens industri (15/9), diskutera en ny välfärdsmodell.
Det handlar dels om ökade inslag av privat finansiering. I flera rapporter har Timbro vänt blicken mot välfärdsstater där privata sjukvårdsförsäkringar kombineras med offentlig uppbackning – exempelvis Japan, Nederländerna och Schweiz. Sådana system ger välbehövlig konkurrens på beställarsidan, ökar resursutnyttjandet och tillgängligheten i vården och sprider finansieringen, utan att varken kostnaderna eller ojämlikheten ökar.
Timbro föreslår också att socialförsäkringarna blir individualiserade och kontobaserade: i takt med att man jobbar fylls exempelvis saldot på ”a-kassekontot” på. Pengarna kan sedan användas vid arbetslöshet eller för omskolning mitt i livet, och ett överskott vid pensionen tillfaller individen. Incitamenten att arbeta kan göras starkare, samtidigt som systemet blir mer flexibelt. Staten garanterar ersättningen för de med negativt saldo. Tryggheten för företagare, som idag ofta hamnar mellan socialförsäkringarnas stolar, skulle öka, och unga eller nyanlända skulle gradvis kvalificera sig till högre ersättningar.
Att genomföra allt detta är förstås inte enkelt eller riskfritt. Varken sjukvårdssystem eller socialförsäkringar kan kopieras rakt av från andra länder. Genomförandet kan ta lång tid och innebära stora problem.
Men ingen som betraktar kommunernas utmaningar i nyktert ljus kan tänka att det bara är att fortsätta som vanligt. Att höja statsbidragen eller kommunalskatten kommer inte att lösa problemen. Det är dags att börja konstruera en ny välfärdsmodell.