Bara med ödmjukhet kommer EU vidare
Ett migrationspolitiskt omtag. Så beskriver Eu-kommissionens tillträdande ordförande Ursula von der Leyen utmaningen Sveriges nya kommissionär Ylva Johansson står inför. Förhoppningsvis talar detta för att den nya kommissionen vill se nytänk på riktigt.
Efter år av utdragna förhandlingar är det hög tid för EU:S medlemsländer att erkänna låsningen inom migrationsområdet och förhålla sig till den.
I princip har den svenska, och tyska, hållningen legat fast sedan 2015. Förhoppningen gällde – och gäller – en bindande kvotfördelning för alla medlemsstater. Tids nog skulle en kompromiss nås. Samtidigt har den totala motviljan från länder som Ungern, Tjeckien och Polen omöjliggjort ett avgörande handslag.
Inte minst Sverige är ett av de Eu-länder som tagit absolut störst ansvar för flyktingmottagande. Ur svenskt perspektiv vore en tvingande omfördelning av asylsökande en lockande lösning i all sin tekniska enkelhet. Idén är dock i dagsläget tyvärr lika orealistisk som logisk.
Ungern, och övriga kritiska länder, delar inte ens vår problembeskrivning. För deras del är formell tvångsfördelning av flyktingar inte någon enklare paragrafdetalj som med tillräckligt tålamod kan förhandlas fram. Ur dessa länders perspektiv är frågan närmast existentiell. Man upplever att EU börjat utvecklas långt bortom den union de gick med i. För oss handlar frågan om grundläggande solidaritet – enligt deras synsätt hotas den egna kontrollen över landets gränser.
Förmodligen skulle inte en tvingande lösning vara optimal ens om det i närtid gick. Ungern med flera skulle troligen fjärma sig från unionen än mer. Situationen för asylsökande som faktiskt skickas till uttalat motvilliga mottagare skulle därtill bli mycket oklar. Mycket talar för att personerna i slutändan ändå skulle känna sig pressade att försöka ta sig vidare. Inte heller ekonomiska sanktioner, som svenska Socialdemokraterna gärna lyfter, är lösningen. Sådana hårdhandskar lär kraftigt spä på polariseringen inom unionen. För att värna en europeisk gemenskap måste vi vara pragmatiska.
Omfördelningen inom unionen är bara en av EU:S stora migrationsutmaningar. Hur pass olika regelverk vi kan ha för exempelvis försörjningskrav måste diskuteras. Just nu blockerar frågan om bindande kvoter däremot detta övriga, viktiga arbete. von der Leyens uttryck om nya former av solidaritet, som hon nämner i Johanssons uppdragsbrev, är intressant. Vad det konkret kommer innebära blir avgörande.
En konstruktiv väg vore att se bortom ansvar mätt i volymer. Som ett mjukare alternativ till “Eu-böter” för medlemsländer som vägrar ta emot flyktingar är ekonomiska investeringar värt att titta närmre på. Det kan handla om EU:S migrationspolitiska förvaltningsarbete. De närmaste åren ska unionens gränsbevakande myndighet Frontex stärkas. En ödmjuk, framåtsyftande kompromiss skulle kunna vara att länder som Ungern och Polen får åta sig ett betydande ekonomiskt ansvar för det.
Först när vi ödmjukt enas om att ansvar inte behöver innebära ansvar på exakt samma sätt kan vi på allvar komma vidare.
” Omfördelningen inom unionen är bara en av EU:S stora migrationsutmaningar