”Livet är större än man kan hitta på”
Föga anade den då 14-åriga tjejen från Öxnered att vinsten i serietecknartävlingen skulle leda till stor kärlek och passion – och särskilt inte att det skulle ske drygt 30 år senare. Men det var precis vad som hände. – Livet är större, sorgligare, mäktigare, roligare än man kan hitta på, säger Emma Hamberg, som släppt självbiografiska boken ”Resten av allt är vårt”.
Emma levde i Stockholm med sin man, Agi Lindroth, och deras tre döttrar när han plötsligt blev svårt sjuk efter en influensa och drabbades av svår epilepsi med en hjärnskada som följd.
Hela familjens tillvaro vändes upp och ner, men makarna fortsatte leva och kämpa tillsammans i ytterligare tio år.
Emma har i åtskilliga intervjuer den senaste tiden berättat om känslorna kring uppbrottet när de till slut valde att gå skilda vägar, hur hon kämpade med sig själv och sitt samvete. Kan man – får man – lämna någon som är sjuk?
Att Agi snart träffade en ny kvinna löste upp knutarna hos Emma, som samtidigt var mitt uppe i processen att slutföra sin bokserie om det fiktiva lilla samhället Rosengädda, som hon då hade bestämt sig för att lämna.
– Jag hade levt med Rosengädda i jättemånga år och det var underbart, men jag behövde utmana mig själv, rycka undan mattan under fötterna. Jag behövde en omstart, förklarar Emma Hamberg.
Hon visste redan vad hon skulle skriva om härnäst: kärlek. Nu gällde det bara att hitta storyn.
– Jag intervjuade massor av människor, både kända och okända, om deras kärlekar. Det var fantastiska historier som jag säkert kan få användning av i andra sammanhang senare, men det var ingen som riktigt klickade i mig.
– Jag började tänka på mitt eget kärleksliv och på allt som hänt under det jobbiga, men också spännande året 2016/-17, att lämna kärlek och att våga älska på nytt, och då slog det mig plötsligt: ”Där har du ju hela storyn!”, fortsätter Emma med ett skratt.
Hon började prata med nära och kära eftersom det måste kännas okej även för dem att figurera i boken, för utan deras medverkan skulle boken inte bli som Emma ville. Alla sa ja. Inklusive den nye mannen i Emmas liv, Patrick, som egentligen inte är helt ny.
När Emma var 14 och levde sitt liv i lilla Öxnered, vann hon en serietecknartävling. Priset var en resa till Paris med studiebesök på olika ställen. Hennes guide, en svensk man, och hans franska fru tog väl hand om henne och visade henne runt i världsmetropolen.
– En dag tog de med sig sin 16årige son Patrick. Han var ett under av världsvana i mina ögon och rökte cigarrett på ett elegant sätt. Det var ingen sänkt Volvo och Eddie Meduza där inte. (skratt)
– Vi umgicks den där dan i Paris, sen var det inte mer med det, men jag köpte en dagbok och fantiserade vidare i den om vad som kunde ha hänt sen.
30 år senare skulle Emma och hennes kompisar ha dagboksläsning och gissa vilken dagbok hon fick fatt i ...
– Och då! ”Ja, just det, Patrick ja! Undrar vad det blev av honom?” Jag började googla och hittade honom – en gata bort från där jag bor!
– Vi bor ju grannar och har gjort det hela tiden! I alla år har vi bott i
” Staden jag har byggt är Vänersborg. Det är alltid Vänersborg när jag skriver och där finns ett mentalsjukhus, ett porrtryckeri och ett torg
Emma Hamberg författare
samma kvarter, det är bara en liten gata emellan, men vi har ändå aldrig träffat på varandra. Livet är mycket större än man kan hitta på.
Vad är oddsen? Ja, säg det, men Emma var säker på att det inte kunde vara en slump att hon hittat honom, så hon såg till att de träffades.
– Vi blev båda jätteförtjusta i varandra den där dan i Paris 1986 visade det sig. Det är skillnad att träffas när man är 45 och med allt det bagage man bär med sig, men när vi nu träffades som vuxna ... Det sa bara PANG!
”Extremt lustfyllt men också jobbigt” säger hon om att skriva boken. Och trots att storyn kring den återfunna kärleken är så speciell har intervjuerna och samtalen i samband med boksläppet handlat mycket om uppbrottet från Agi.
– Jag visste inte att det skulle bli så mycket fokus kring just det, men både Agi och jag har processat det färdigt nu, annars hade jag aldrig kunnat vare sig skriva eller prata om det. Men det är klart, lite lite konstigt känns det allt att prata så mycket om det.
– Fast ... nån bryter benet, nån blir hjärnskadad – shit happens, det är livet, men av någon anledning är det lite hysch-hysch att prata om hjärnskador.
Boken bygger mycket på smskonversationer mellan Emma och hennes omgivning.
– Vi skriver långa sms till varandra, det är nästan som att vi skrev brev med gåspenna, både Patrick, jag och mina vänner. Mina barn tycker vi är skitfåniga. (skratt)
När jag träffade Emma i Stockholm för några år sedan avslöjade hon att hon och kompisen Denize Karbuda skrev på vad som förhoppningsvis skulle bli en tv-serie i tre delar. Till slut blev det sex delar och de spelas in just nu, i Falköping närmare bestämt. Tanken är att ”Sommaren -85” ska sändas i SVT om ett år.
– Det tog sin tid att få manuset klart och innan det blev dags för inspelning. När man skriver böcker är det väldigt få inblandade, i en tv-serie är det ett hav av människor som är med och pillar. Då tar det tid.
– Samtidigt är det en fantastisk känsla att det är en massa människor som leker den där leken man har hittat på. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det.
Serien spelas in i Falköping och Hastings. Den senare orten antyder att fenomenet språkresa spelar en viss roll och det är rätt gissat, säger Emma.
– Serien handlar om tre generationer kvinnor, där den yngsta för första gången ska åka iväg på egen hand, på språkresa, och det vänder upp och ner på allt.
Scenerna från den fiktiva svenska orten må spelas in i Falköping, men det är en helt annan västsvensk ort Emma haft i åtanke när hon har skrivit.
– Staden jag har byggt är Vänersborg. Det är alltid Vänersborg och där finns ett mentalsjukhus, ett porrtryckeri och ett torg.
– Serien är inte självbiografisk, men jag har grävt i min egen grop. Det gör jag alltid. Vi har verkligen geggat i oss själva när vi har skrivit det här manuset, Denize och jag, säger Emma med ett skratt.
På frågan om ”Resten av allt är vårt” också ska filmas svarar hon med eftertryck i kubik:
– Nej, GUD nej! Patrick är dokumentärfilmare och vill absolut inte stå i fokus, så han har sagt ifrån. ”Om det blir tal om film så har jag veto-rätt, bara så du vet!” (skratt)
Emma är sedan många år söderböna i huvudstaden och hennes föräldrar har flyttat ifrån Vänersborg, så besöken i barndomens stad blir inte så många. Men till Bokens dag på Vänersborgs teater den 14 november kommer hon.
– Det känns superfint! Vänersborg betyder jättemycket för mig och jag älskar den där teatern!
Då handlar det förstås mycket om ”Resten av allt är vårt”, men Emma är redan igång med nästa bokprojekt, som ska bli en roman.
– Den ska handla om en 45-årig kvinna som blir au pair i Paris för att hon vill göra det hon aldrig gjorde när hon var 20.
– En bra grej med att vara författare är att man kan lajva hur man önskar att ens liv skulle vara, så just nu försöker jag lära mig franska. Patrick är ju halvfransk också, hans mamma är fransyska, så jag håller på att fråga chans på Frankrike – och jag har svarat på en annons om ett au pair-jobb i Paris, så vi får se hur det går ...