Bruce Springsteen – en älskad 70-åring
Artisten Viktor Olsson, pastorn Robert Eriksson och klubbarrangören Klara Grape berättar om sin kärlek till födelsedagsbarnet Bruce Springsteen, 70 år i dag.
”Jag kunde hela ’Born to run’plattan innan jag kunde prata” Viktor Olsson, artist och låtskrivare
”Musiken är så kraftfull att den tar vid där orden slutar, det blir tydligt inte minst i en gudstjänst” Robert Eriksson, författare, musiker och pastor
”Första gången jag såg Springsteen live var under ’The Rising’-turnén på Ullevi 2003 med pappa, mamma och min storebror. Jag var elva, tolv år. Det var första gången jag var på en stor konsert och såg så många människor rikta sin kärlek åt ett och samma håll. Och då kände jag så klart att ’det där ser kul ut, honom vill jag vara’”.
”Jag är uppvuxen i ett familjeföretag, vi hade en möbelaffär, så hela ’The River’estetiken funkade in i det sammanhanget. Min pappa har kanske inte haft så lätt för att uttrycka sig, men när vi suttit i bilen och lyssnat på en låt som ’Point blank’ har det funnits en förståelse mellan oss. Och sedan när jag själv började med musik skickade han låtar och så där. Springsteen var pappas sätt att uttrycka sig, han tog hjälp av låtarna och texterna.”
”Springsteens musik har varit en vän till både mig och familjen. Jag lyssnade jättemycket på honom, inte minst under gymnasiet. Mina polare var inte så musikintresserade, de hade ingen musiksmak kan man säga. Men det gjorde också att det inte fanns några rätt eller fel. I fotbollslaget lyssnades det på albansk hiphop. Jag var lyckligt lottad som kunde ta in allt jag tyckte om. Det var Avicii när vi skulle ut på lördagen och sedan ’Nebraska’ i pojkrummet på söndagen.”
”Springsteen, och Håkan för den delen, har en stor del i att jag skriver om platsen jag kommer ifrån och om mina polare. Stenungsund har varit mitt Asbury Park, jag växte också upp i en liten kuststad. Det är bra att utgå från en plats, skriver man om det man ser omkring sig kan det liksom inte bli fel. Stenungsund kan ingen ta ifrån mig. Och precis som att det säkert var ett stort steg för Springsteen att ta sig in till New York var vi kusinerna från landet när vi åkte in med fotbollen för att möta Göteborgslagen. Det där sätter sig.”
”Springsteen har en otrolig verkshöjd och är en enormt skicklig hantverkare. Många tror att en Springsteen-låt är enkel, men lyssnar man på ’Born to Run’, ’Darkness’ och ’The River’-plattan är det extremt perfektionistiskt.”
”Det är samtidigt ganska rakt, både musikaliskt och textmässigt, han har en otrolig förmåga att få alla att känna att ’han sjunger om mig’. Han är fortfarande väldigt relevant, fortsätter göra nya saker som engagerar honom. Jag har aldrig upplevt Springsteens musik som daterad, den känns här och nu. Saknad, sorg, längtan är ju ingen generationseller åldersfråga. Det är relevant för alla, alltid”.
”Springsteens musik har varit viktig i så många människors liv. Kanske inte minst hos män som haft svårt att prata om hur de mår och vad de känner. Då har man kunnat lyssna på ’Independence day’ och känt sig mindre ensam. Jag vill att min musik ska prata på samma sätt, jag hade en polare som sade ’Fan, Viktor, om inte du skriver om oss kommer ingen annan att göra det.’ Jag tänker fortfarande på mina vänner varje gång jag går upp på scen.”
”Springsteen har ju bearbetat sin relation med pappan i alla år. Jag kunde relatera det där till min mamma. Vi hade otroligt svårt för varandra i perioder. Vi är så lika, båda ganska explosiva. Så jag kunde sätta hela texten till ’Independence day’ i kontext med min mamma, att huset inte var stort nog för oss båda, att vi inte kunde nå fram till varandra.”
”Jag tror han har en rockturné till i sig även om jag gärna hade sett att han tog Broadway-grejen eller ’Western stars’-musiken ut i världen på lite mindre ställen. Även om det så klart skulle vara omöjligt att få tag på biljett. Springsteen ser fit ut och pallar säkert en rockshow, men alla i bandet har nog inte hållit samma tempo i gymmet.”
”Han kommer hur som helst säkert fortsätta så länge han lever och har hälsan. Det finns något både fint och sorgligt i att man aldrig blir klar, man fortsätter försöka skriva den perfekta låten eller göra den perfekta konserten. Så länge man håller på och processar saker inom sig själv fortsätter man skriva.”
Viktor Olsson spelar på Pustervik i Göteborg den 28 september.
”Som liten hade jag en stark känsla av att det bästa att göra för att klara sig i vuxenvärlden var att inte visa så mycket känslor. Det hade jag fångat upp både i skolan och hemma. Men så hör jag den här människan som inte anpassar sig utan vrålar ut hur livet kan vara. Då fattade jag att det är okej, till och med viktigt, att uttrycka vad du känner.”
”Det var på klassfest hemma hos Micke, i andra klass, 1986. Hans föräldrar hade ’Born in the USA’ på vinyl. Jag hörde ’Working on the highway’ och ’Downbound train’ och blev hänförd. I efterhand har jag gjort en vuxentolkning av att det var något i Springsteens röst, med allt från i det närmaste primalskriken i ’Born in the USA’ till viskandet i ’I’m on fire’ som tog tag i mig.
”Nästa steg kom tio år senare med ’The Ghost of Tom Joad’. Den betydde jätte
”Springsteen är lite som en släkting” Klara Grape, dj och klubbarrangör
mycket. Då var jag 17. Med min uppväxt inom kyrkan med sina ganska svartvita och tvärsäkra uppfattningar av verkligheten fungerande musiken som en korrigering av den världsbilden. Skivan förklarar att det inte finns perfekta livsberättelser, allas liv innehåller ett mått av sorg och besvikelser. Springsteen fick mig att se nyanserna.”
”Springsteen har ju, som vi alla gör, tagit spjärn mot sin uppväxt. Han hade det tufft hemma men också i den katolska skolan som han säger ’fjärmade honom från religion för gott’. Han använde ändå tidigt de bibliska berättelserna och stora ord om synd och nåd, men med en viss ambivalens. Efter millennieskiftet hände någonting där texterna blir mer hoppfulla och han tycks förändra sin gudsbild från en dömande och vred gud till att handla mer om tro, hopp och kärlek. Det är fascinerande.”
”Titta på dubbelheten hos Jerry Lee Lewis som var evangelist och pastor och sedan tog en helt annan väg. Musiken kom direkt ur kyrkan, samtidigt fanns en betoning på synd och dom och helvete. Det skapar en dualism hos de tidiga souloch rockartisterna. Det är fängslande och lite skrämmande. Springsteen lånar ur den traditionen också, det ser man inte minst live.”
”Han har ju tagit på sig rollen som rock ’n’ roll-pastor i sina rockshower, lite på skämt. Men när han mot slutet av Broadway-föreställningen läser ’Fader vår’ finns ingen ironi. Jag tror han försöker visa att det finns något att hålla fast vid i ett samhälle som han upplever håller på att rasa samman.”
”Ändå sedan ’The Rising’-skivan kom har jag tänkt att man kunde använda Springsteens musik i gudstjänst. Jag hade en anteckningsbok där skrev och noterade tankar kring hur man skulle kunna sätta ihop det. 2011 dök rätt tillfälle upp, då gjorde vi en Springsteen-mässa med gospelkör, band och så sjöng jag själv. Nu är den en naturlig del i arbetet”
”Jag är med och ger något jag älskar och hoppas att folk vill ta till sig det. Musiken är så kraftfull att den tar vid där orden slutar, det blir väldigt tydligt inte minst i en gudstjänst.”
”Jag kan känna mig lite gubbig ibland när jag kommer dragande med Springsteen, att det finns en risk att det är föråldrat. Men Springsteen lyckas liksom överskrida alla de där gränserna med sin sårbarhet och sin ärlighet. Det går att följa Springsteens livslinje väldigt tydligt i hans musik och det gör att alla kan hitta något där.”
”De sånger som berör mig djupast är där de låtar där han ser sig själv i spegeln. Som i ’Living proof’, en av de starkaste texter han skrivit. Han sjunger om hur han ser ’The Lords undying light’ hos sin nyfödde son och i samma veva försonas han med sin egen pappa.”
”Försoning och förlåtelse är avgörande i Springsteens texter, inte minst efter att han har fyllt 50. Det är hoppfullt att kunna hitta tröst och igenkänning i musiken, och det finns ingen annan artist som hjälpt mig så mycket med det. Det är fint att Springsteen stöttat många att bearbeta sina liv och fundera över livsfrågor på ett sätt som man kanske inte hade klarat av annars, eftersom man inte hade de rätta verktygen.”
”Jag tror han kommer fortsätta arbeta hårt. Jag tror inte han kan sluta, jag tror att det är arbetet som håller honom frisk. Det skriver han själv i sina memoarer. Jag hoppas att han kommer ut och spelar mer akustiskt och fyller Scandinavium. Jag tycker att E Street band har sina bästa dagar bakom sig, men Springsteens röst har fått en ny klang.” Robert Eriksson har skrivit boken Hungrigt hjärta – om gudslängtan, livssmärta och Springsteen. Hör Robert tolka Springsteen på SVT Play, Gudstjänst avsnitt 21.
”Hela min familj lyssnar på Springsteen, han har funnits med sedan jag var liten. Så på det viset är det väl inte något självvalt utan en indoktrinering som burit frukt. Men det är klart – jag hade ju inte fortsatt lyssna om jag inte hittat något eget i hans låtar. Så från 14, 15 fick jag mer av en egen, djupare relation till Springsteens musik.”
”Springsteen är lite som en släkting. ’Tunnel of Love’-omslaget hängde på väggen i mina föräldrars vardagsrum och nu hänger den hos mig. Mitt barn vet vem det är på bilden. Så han är lite som en morbror man inte träffar men ändå tycker om.”
”Ju äldre jag blir desto mer tycker jag om att lyssna när Bruce snackar. Jag tycker jättemycket om Broadwayföreställningen som finns på Netflix och även hans vanliga mellansnack brukar ju kunna vara ganska långa. Det handlar ju mycket om att göra sitt bästa, sträva på och hur man kan ta hand om sig själv och de man har omkring sig. Livsfrågor helt enkelt.”
”Sedan gillar jag att han har humor och det är mäktigt att han lyckas vara så ödmjuk mitt i all framgång. Han verkar vara en snäll snubbe, helt enkelt.”
”Det kan säkert vara lite knäppt att ha en idol på det här sättet, folk har väl inte idoler när de är vuxna. Speciellt som han är en gubbe född på 40-talet och jag en tjej född på 80-talet. Men när man som jag kommer från en liten stad är det lätt att känna igen sig i mycket av det som handlar om Freehold och Asbury Park, det är väl därför jag har åkt dit flera gånger. Det är fint där.”
”Han gör ju jättemycket just nu, det känns som att han passar på att köra utav bara helvete medan han kan. Jag kan se framför mig hur han blir en Kris Kristofferson som fortsätter åka runt och spela men inte med stort band. Min bästa konsert är fortfarande ’Devils and dust’-spelningen i Scandinavium och jag tycker han är som starkast när han gör lugnare grejer, mer avskalat.”
”Jag måste ju fira hans födelsedag på något vis. En tårta kanske, eller gillar han ens tårta? Bruce känns mer som en kille som äter vit fisk. Eller jag har förresten läst att han brukar ha grillfest på beachen när han fyller år. Tyvärr är jag inte bjuden.” Klara Grape arrangerar, tillsammans med Ina Lundström, Bruceival på Red Lion i Majorna, Göteborg, den 27 september.