Messiah Hallberg skämtar om sitt mest privata
Messiah Hallberg har slutat att skämta om allt, och slungar sig i stället rakt in i sitt privata rum. I nya showen ”Scener ur ett ’äktenskap’” är komikern intim som aldrig tidigare, framför allt för att han behöver underhålla sitt missbruksbeteende.
Messiah Hallberg bröt in på standup-scenen som en fräsande, dopad terrier – världen tycktes förarga honom bara genom att den stod där. Men efter att ha bökat runt som verksam komiker i mer än tio år hittar den 34-åriga stockholmaren inte längre samma laddning, inte samma rus i att vara rå och förbannad. Till sin senaste show har Hallberg sträckt sig efter en helt annan, kraftfull opiat – han är självutlämnande.
– Det är en ganska vanlig komikergrej, menar Messiah Hallberg över en suddig telefonlinje. I början är man bara överväldigad över att man kan få en publik att skratta över huvud taget. Det är som ett drogrus – och den kicken minskar med tiden. Till slut måste man höja insatsen, börja skämta mer och mer personligt och så får man tillbaka den kicken igen. Det är ett missbruksbeteende.
Hur har du tänkt när det gäller att liksom ”skydda” din familj – men att samtidigt få showen så personlig och bra som möjligt?
– Vi har varit oense om det där ganska länge jag och min fru, det har faktiskt varit riktiga bråk. Men man får, som med allt, göra avvägningar: Hur viktigt är ett bra skämt, eller en bra historia, i jämförelse med vad det avslöjar om ens privatliv? Min fru har inte lyssnat på hela nya showen, men nästan allt. Så vi har hela tiden haft något slags dialog. Den brukar se ut så här: Hon hör ett skämt och frågar ”Är det inte bara väldigt mörkt?”. Och så tänker jag: ”Jo det är ju kanske” och tar bort det.
Du har sagt att folk brukar komma fram och säga att du drar för mjuka skämt numera – händer det ofta?
– Det händer någon gång i veckan att man får mejl om att man har svikit ”the cause”. Det är ganska intressant, det finns en stor grupp i Sverige som egentligen inte bryr sig om standup eller humor, de vill bara höra människor säga politiskt inkorrekta saker. När jag började som okänd kunde jag verkligen skämta om vad som helst; och många människor som kom till mina shower då uppskattade egentligen enbart det. De ville bara ha skämt om folk i rullstol. Hur har du förändrats som komiker de senaste åren?
– Jag tycker jag är mer unik nu i hur jag skriver, det är svårt att lyssna på mig och tänka att någon annan än jag skulle säga mina skämt. Sen har jag försökt göra skämten lite längre, vilket också är läskigt. Jag använder mig mer av tystnad. När man börjar som komiker är tystnad det man fruktar mest, det är därför man står och matar skämt utan avbrott.
Hur mycket tystnad använder du i din nya föreställning?
– Lite för mycket, om jag ska gå på provpublikens reaktion. Det är nog för mycket mörker, jag behöver helt ärligt stryka vissa partier. Det är verkligen svårt att skifta mellan allvar och skratt, mellan mörker och skratt. Eller att få ner en publik till allvaret är ganska enkelt. Men att få upp dem till humorn sen igen, där ligger utmaningen.
Kan du sakna när du var ny och ung, och kanske mer orädd?
– Verkligen. Det fanns en enorm känsla av att allt var möjligt. Jag hade varit journalist i flera år, och kameran var alltid vänd åt fel håll. Plötsligt var den vänd mot mig. Jag skämtar fortfarande om en del saker som jag skämtade om då, men det är få skämt som jag säger i dag som jag inte kan motivera. Det är inte så att jag stryker skämt bara för att de är politiskt inkorrekta, men jag står inte längre och drar ett skämt bara för att få säga ”tjockis” på scen.
” Att få ner en publik till allvaret är ganska enkelt. Men att få upp dem till humorn sen igen, där ligger utmaningen.
– Två saker: från mitt eget perspektiv är det en vidrig sak att utsätta sig för. Det är en märklig grej att gå upp på scen och sätta sitt eget välmående i händerna på främlingar. Det är inte så nyttigt när man har svag självkänsla.
Han funderar ett par sekunder och fortsätter:
– Sen kan jag hata att publiken inte vet vad som är bra eller dåligt: Någon kommer upp gör en dålig imitation av Zlatan och folk kan inte besinna sig. Jag kan vara riktigt elitistisk i det avseende, kan irritera mig på att publik inte ser några genreskillnader, och vill att alla komiker ska vara som Johan Glans.