Pontus Almquist: Ifall inte nån sätter fart

Nästan hälften av de lagar som stiftas i Sverige är en direkt konsekvens av beslut tagna på Eu-nivå. Andelen har vuxit stadigt under den det svenska medlemskapet, men enligt en ny rapport från Institutet för Mediestudier ”När besluten drog till Bryssel stannade journalistiken hemma” har bevakningen inte ökat i motsvarande takt.

På vissa sätt har den till och med minskat. 1994 fanns 26 svenska journalister ackrediterade hos Eu-kommissionen, 2019 var siffran 10.

Bara en fjärdedel av de Eu-beslut som regeringen bedömer viktiga nog att rapportera till riksdagen finner de sju största dagstidningarna värda att rapportera om.

Konsekvent rapporterar medierna flerdubbelt mer och intensivt om beslut tagna inhemskt jämfört med på Eu-nivå. Och inte ens den tyngsta, granskande journalistiken ger EU någon nämnvärd uppmärksamhet. I våra grannländer är situationen delvis en annan, och bevakningen större. Förklaringarna som ges till den bristande bevakningen är dels ekonomiska: det är resurskrävande att bevaka EU och dess institutioner. Och intresset är inte alltid jättestort från läsarna.

Dessutom är det en pedagogisk utmaning för journalistiken då tidningsläsarna inte kan så mycket om Eu-samarbetet. Okunskapen blir en ond cirkel som föder ny okunskap.

” Konsekvent rapporterar medierna flerdubbelt mer och intensivt

Det svala intresset för vad som nästan kan betraktas som en överstatsenhet till Sverige ställer frågan på sin spets: Hur mycket av EU:S så berömda demokratiska underskott är institutionellt inbyggt – och hur mycket är tvärtemot självförvållat?

Stödet för Eu-medlemskapet står sig emellertid starkt, och nådde en historisk topp på 62 procent under föregående år.

En globaliserad värld med gränsöverskridande problem och utmaningar kräver gränsöverskridande lösningar – och det inser allt fler, inte minst i den yngre generationen.

Men all den frihet, alla de möjligheter och allt det produktiva samarbete som kommer med Eu-medlemskapet, till trots, finns det så mycket mer att hämta om den allmänna Eu-bildningen blev högre.

Vi kan aldrig ställa krav på våra makthavare utan kött på benen. Här har såväl medier och skolväsendet som den enskilda medborgaren ett ansvar. För EU kommer aldrig att bli den transparenta och öppna demokrati som vi så gärna önskar att den vore – ifall inte nån sätter fart.