Martin Hellström: Därför behöver vi mångfald i våra högskolor

För fem år sedan mötte jag Rebecka, en doktorand från Sheffield som forskade om integration av migranter i deras nya samhälle. Jag frågade varför hon valt det ämnet och fick då veta att hon hade arbetat som socialarbetare i många år och varit ansvarig för att nyanlända fick husrum, mat, filtar och förnödenheter. Allt förändrades när hon fick ta hand om fem killar i högre tonåren som kommit från ett krigsdrabbat land.

De hade snabbt gjort klart för henne att de inte var intresserade av filtar och husrum. De hade ju lämnat alla ägodelar när de flytt och allt kapital de hade fanns i deras huvuden. Det kapitalet ville de använda och utveckla och deras fråga var - hur kunde de på snabbast möjliga sätt komma in på universitetet?

Rebecka var inte van vid en sådan attityd och blev lite ställd, inte minst för att de dessutom saknade dokumentation av sina utbildningar. Men hon ordnade så att de fick träffa tre av landets universitetsrektorer. Alla tre rektorerna hade efter samtalen med killarna samma reflektion – tänk om alla deras studenter hade den höga graden av motivation och samma målinriktade vilja!

De fem tog den snabba vägen in i högskoleutbildning. Rebecka i sin tur bestämde sig för att lämna sin arbetsplats för att istället forska om inkluderingsfrågor. Deras möte hade förändrat livet för dem alla till gagn för dem själva men även för akademin. För oavsett om du kommer från yrkeslivet eller en krigszon så påverkas du av dina erfarenheter som skapar motivation för egna studier.

Men det påverkar i grunden även vetenskapens innebörd! För som filosofen Hannah Arendt (19061975) har sagt så finns det även inunder våra mest abstrakta teorier ”händelser och berättelser som i varje fall inför oss själva rymmer hela innebörden av vad vi vill ha sagt.”

” Det är precis därför vi behöver mångfald i våra högskolor

Det är precis därför vi behöver mångfald i våra högskolor. Det är genom den mångfalden av perspektiv, kunskap och erfarenheter akademin kan ta sig an dagens globala komplexa utmaningar. Om akademin ska vara en spegel av vårt samhälle måste den erkänna en mångfald av olika livs- och arbetslivserfarenheter som sedan kan finna uttryck i akademins vetenskapliga alster.

Om jag lägger min livserfarenhet inunder Rebeckas berättelse och Hannahs teoretiska formuleringar då vet jag att vi inte har råd med homogena studentgrupper på våra lärosäten. Vi behöver mångfald – inte som en förment generös gest gentemot de som får stå framför akademins dörrar med mössan i handen. Utan på riktigt.