Per Persson samlar ihop det gamla packet till en ny skiva
Per Persson vill samla ihop sitt ”Pack” igen och spela in ny musik, och han hoppas att fansen kan hjälpa honom genom att finansiera en Kickstarterkampanj. Klockan tickar mot insamlingens slutdatum den 8 april.
Per Persson hostar. Han vet inte om det beror på coronaviruset (eller ”Santanaviruset” som han har kallat det av misstag) eller 35 år av John Silver utan filter. Oavsett vilket så är han inte bekymrad, för han har musik i tankarna.
En skiva ska spelas in. Sju nya låtar har skrivits, studion är bokad – och pengarna som bekostar kalaset ska förhoppningsvis komma från en insamling på plattformen Kickstarter. När allting – ersättning till musiker och tekniker, studiohyra, marknadsföring och så vidare – ska räknas ihop landar den förväntade notan på 250 000 kronor.
På frågan om det är möjligt att banta kostnaden på något sätt är Persson bestämd.
– Det går inte. Jag spelade in en låt, ”Hälsingevind”, för några år sedan. Det kostade 200 000 kronor, för jag ville ha Radiosymfonikerna. Hela den sommaren spelade man ju mer eller mindre gratis, för alla pengar gick till det, säger han.
Ordet ”kompromiss” existerar inte i Perssons vokabulär.
– Jag kanske inte jag tjänar en krona på att spela, för jag vill ha det största ljudet och största ljuset – och bästa hotellet. Har man chansen att leva lite rock’n’roll så ska man göra det. Jag älskar rock’n’roll, för övrigt.
Per Perssons dansa runt i armkrok-kompatibla folkrock, den
han har spelat med banden Perssons Pack och Nya Packet, har ett ofta återkommande tema i texterna: flykt – från vardagen, från verkligheten, från Hälsingland.
– Är det inte vad livet handlar om? Jag förflyttas någonstans. Det behöver inte vara Bahamas, men man behöver röra på sig själsligt, antar jag. Fan, det där lät som något Malou von Sivers skulle kunna säga. Men det är vad det handlar om. Take me away.
Persson väntar in i det sista med att skriva låttexterna, så att de ska vara ”lite à jour”. Ännu senare spikas albumtitlarna, som ibland uppstår av rena tillfälligheter.
– Jag låg i en skinnsoffa i Atlantisstudion och läste om Primal Screams ep ”Dixie-narco”, och tänkte ”wow, vilken titel”. Så tittade jag mig omkring i studion och såg en läskautomat stå där, av märket Dixie-narco. Då kan man tänka sig att det är någon annan som har legat i precis samma läge och funderat på sin albumtitel.