Mjölkbonde mot maffia i nytt landsbygdsdrama från Island
Den lågmält skruvade ”Bland män och får” gjorde succé i Cannes. Nu är isländske Grímur Hákonarson aktuell med en titt på den inhemska kooperationen – som i ”Mjölkkriget” styr med maffialiknande metoder.
Historien om det isländska kooperativet på en liten ort där mjölkbönderna jobbar hårt för att få ekonomin att gå ihop må vara regionalt specifik. Men den större berättelsen – den om maktmissbruk och om hur makt tycks korrumpera även den med de mest goda intentioner – är universell.
Det slår den isländske regissören Grímur Hákonarson fast när han sätter sig vid ett konferensbord under filmfestivalen i Göteborg tidigare i år. Detta var förstås före coronapandemin och han såg då ljust på framtiden, både för egen del och för den isländska filmindustrin i stort.
– Det har varit en boom de senaste tio åren. Både inom den mer konstnärliga delen som jag själv tillhör men också den kommersiella. Det finns i dag en åtta, tio namn som jobbar både hemma på Island och utomlands och det känns som att intresset är stort för våra filmer. Jag jobbar själv nu på en isländsk story som utspelar sig i USA – men det är ganska hemligt fortfarande.
Den senaste isländska filmen som kom till Sverige var ”Woman at war” av Benedikt Erlingsson, är det en slump att båda era filmer har en modig medelålders kvinna i huvudrollen?
– Ja, det är det nog. Det är två väldigt olika filmer. I mitt fall är det ett konstnärligt val att ha en kvinna i huvudrollen eftersom jag tycker att det lägger ytterligare ett lager till historien, då det isländska jordbruket traditionellt har varit styrt av män.
”Mjölkkriget” utspelas i det lilla samhället Skagafjördur och har viss verklighetsgrund. I centrum står Inga (Arndís Hrönn Egilsdóttir), som förklarar krig mot det lokala kooperativ som styr med maffialiknande metoder och bestämmer vem som ska få betalt och hur mycket för sin mjölk.
Grímur Hákonarson bor i Reykjavik men hade hört talas om historien och blev nyfiken. Först hade han tänkt göra en dokumentär men det var svårt att få folk på orten att ställa upp framför kameran. Det fick bli en fiktiv film i stället, som spelades in på en annan ort. Men den färdiga filmen har visats i Skagafjördur.
– Vi satte upp den där på en biograf och det var fullsatt. Det blev lite reaktioner på Facebook och många tyckte att det var en realistisk skildring. Men det ledde aldrig till några större förändringar eftersom i stort sett alla är beroende av kooperationen på något sätt. Jobbar man inte själv för dem så gör ens fru eller barn det.
Det låter nästan som ett klassiskt maffiasamhälle?
– Ja, fast de använder sig inte av fysiskt våld, det är mer en psykisk utpressning som pågår. Det handlar i grunden om maktmissbruk.
Vad är det viktigaste för dig när du ska göra film?
– För mig måste det vara något personligt, även om jag vill att det ska finnas en politisk eller samhällskommenterande aspekt också. Jag behöver också bli intresserad av det visuella. Den här gången fångades jag av den robotiserade mjölkningen och funderade mycket över hur man skulle skildra det industrialiserade jordbruket. Men nummer ett för mig är alltid historien och rollfigurerna.