Fakta: Böcker som hänger ut
Ing-marie Erikssons ”Märit” (1965) handlar om hennes barndomsgrannar. Namnen var ändrade, förutom på ett enda ställe där mammans riktiga namn fortfarande stod kvar. För de boende i den lilla byn var familjen lätt att identifiera, och Erikssons beskrivningar av dem ansågs vara så pass ärekränkande att det rörde sig förtal. Det är den hittills enda roman som fällts för förtal i Sverige.
Tove Ditlevsens ”Gift” (1971) skildrar hur hennes dåvarande man lurar in henne i ett livshotande narkotikamissbruk. Redan tidigare hade Ditlevsen skrivit om sina relationer med kända kulturmän.
Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” (1997) var något så ovanligt som en uttalad hämndbok, med en tidigare älskare i kikarsiktet. Flera mer eller mindre kända personer namngavs i boken, som var märkt ”roman”.
Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” (2007) fick kritiker att ifrågasätta hennes mentala hälsa och förlagets etiska kompass. Under Metoo-hösten fick hon upprättelse – hennes beskrivningar av machokulturen på Aftonbladet Kultur ekade igen.
Lars Noréns ”Dagbok” (2008) var en kavalkad av sura stick mot kollegor i Kultursverige. Eftersom det bara rörde sig om värderande omdömen, som att någon var en skitstövel, klassades inget som förtal.
Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 1–6” (2009–2011) triggade igång en sedan dess pågående debatt i Kulturnorge om vad man kan skriva om andra personer. Knausgårds närstående skildrades i ett skoningslöst ljus.
Thomas Sjöberg , Deanne Rauscher och Tove Meyers ”Den motvillige monarken” (2010) dominerade löpsedlarna i flera veckor med sina uppgifter om kungens festvanor. Den låg även bakom att ordet ”kaffeflicka” togs in på Språkrådets nyordslista.
Felicia Feldts ”Felicia försvann” (2011) var en brutal uppgörelse med mamman, tillika barnuppfostringsgurun, Anna Wahlgren. Mamman namngavs dock inte i boken.
Yahya Hassans ”Dikter” (2013) handlar om hans uppväxt med en våldsam far. Han skriver också om förorten och hycklande muslimer, vilket gjorde boken till politiskt sprängstoff.
Vigdis Hjorths ”Arv och miljö” (2016) gav nytt bränsle åt den norska litteraturdebatten. Berättelsen om övergrepp inom familjen var förvisso fiktionaliserad, men tog uppenbart avstamp i Hjorths egen historia. Systern gick så långt att hon författade motromanen ”Fri vilja”.