Debutant med barndom präglad av Tom of Finland
Efter en barndom präglad av Tom of Finland-läsning debuterar konstnären Edith Hammar med serieromanen ”Homo Line”, om hemlängtan, den svensk-finska relationen och rövar. – Jag ser det som ett privilegium att min barndom har varit strösslad med nakna bögar i olika format, säger Edith Hammar.
I serieromanen ”Homo Line” surfar en gigantisk version av Edith Hammar på en liten finlandsfärja över Östersjön, nästan som på en wakeboard. Så snart gymnasiet var avklarat lämnade den teckningsgalna Helsingforsbon Finland för att studera vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Färjeturer mellan de nordiska huvudstäderna blev vardag och i ”Homo Line” har den stora båten fått näst intill övernaturliga krafter.
Men efter sju år i Sverige började hemlängtan komma smygande. Tvekan över livsval och var man hör hemma blev det centrala temat i ”Homo Line”. Stockholm och Helsingfors målas upp i både nostalgiskt skimmer och skitig realism. Hammar väjer inte för de egna upplevelserna av våldsbrott, även om de är fragmentariskt skildrade.
– Det är jättesvårt att svara på frågor om det här, även från vänner, det är uppenbarligen väldigt smärtsamt och jag upplever att jag inte har kontroll. Men det känns som att jag behöver berätta, säger Edith Hammar.
På några sidor skildras hur en person som i boken fått namnet ”Dressmanfaijan” ropar homofoba skällsord och startar slagsmål på Mcdonalds i Helsingfors (innan gentrifieringen ersätter snabbmatsrestaurangen med ett ställe som
säljer fräsch vegetarisk tapas). I en annan del av boken går en okänd man till attack i serietecknarens trapphus på Södermalm i Stockholm.
– Jag utgår ifrån min egen berättelse om att leva som queerperson, men den är inte unik. Alla queers delar inte samma erfarenheter, men många delar liknande erfarenheter. Att en person blir misshandlad för att den bryter mot vissa normer skapar ju ett sorts kollektivt trauma. Som queers vet vi att det existerar ett strukturellt våld mot oss ge
nom historien. Och det är en sorts kollektiv sorg att behöva fortsätta berätta den historien om oss själva, oavsett om det är jag personligen som utsatts, eller min vän.
Skildringen av städerna rymmer även en kritik om varför framtiden måste vara ”så fräsch och vinstdrivande”.
– Stockholm är söndersegregerat, och på grund av hur den politiska jargongen ser ut i Norden och Europa är det lite samma sak på andra ställen. Helsingfors är inte immunt mot de krafterna. Jag sörjer inte de här äckliga våldsamma kvällarna på Mcdonalds, men jag sörjer att uppstädningen handlar om att städa bort en viss grupp människor.
Något som tidigt påverkade Edith Hammar var upptäckten av Touku Laaksonens Tom of Finland-illustrationer. Runt omkring den kulturintresserade familjen Hammar fanns det gott om coffee table-böcker med den numera folkkäre homoerotikskildraren. När ingen såg sprang den då sexåriga Edith i väg med böckerna för att tjuvläsa om ”svettiga män och monsterkukar”.
I ”Homo Line” pekas Stockas klocka ut som en plats där Touku Laaksonen hade sex med andra män när Helsingfors var mörklagt under krigsåren på 40-talet, och Hammar konstaterar att homosex är ”en oundviklig del av Finlands historia”.
Vad har Tom of Finland betytt för ditt konstnärskap?
– Allt. Kan man rita så kan vad som helst bli verkligt, och jag är fascinerad av att en annan värld är möjlig där en radikal ömhet kan existera. Plus att kroppen är otroligt humoristisk, den är peak humor. Det är jättekul med rövar. Det som är så fint med serierna, även om man kan titta på dem med ett kritiskt öga, är att alla är så glada. Att det finns en hjärtlighet tror jag har påverkat mig på ett undermedvetet plan.