En vår med ovanliga litterära händelser
Två böcker har under våren dragits tillbaka innan de ens hann ges ut. Orsaken – förlagen var rädda att författarna skulle dömas för förtal. Frågan är om risken verkligen var så stor. – Det vore bisarrt om man inte fick berätta sin egen historia, säger Cis
2020:s första halvår bjöd på två ovanliga litterära händelser. Två böcker som inte gavs ut orsakade en uppståndelse som de mest uppburna författare bara kan drömma om.
Cissi Wallins planerade bok om sin egen Metoo-berättelse drogs tillbaka sedan Atlas förlag låtit en jurist granska manuset, och konstaterat att Wallin riskerade fängelse för förtal. Debutanten Evelina Varas diktbok “Hjärtslagen”, som det ursprungliga förlaget It-lit presenterade som en berättelse om en uppskattad författares övergrepp, drogs tillbaka när förlaget hotades med förtalsanmälan.
För Cissi Wallin är det en del av en tydligt mönster.
– Män har berättat saker i åratal.
Skrivit böcker om exfruar eller pekat ut kända kvinnor som psykiskt sjuka utan att det kallats förtal. När kvinnor börjar berätta om vad män gjort, även i slutna Facebookgrupper, då är det plötsligt en stor samhällsfara. Det är konstigt att yttrandefrihet inte är lika mycket värd när det inte handlar om Flashback eller rätten att få säga n-ordet.
Tittar man bakåt i tiden har bara en roman dömts för förtal i Sverige: Ing-marie Erikssons ”Märit” från 1965. Är förlagen måna om sina författare, eller bara onödigt försiktiga?
Advokaten Dag Wetterberg var tidigare chefsjurist på Bonnierförlagen. Ett av de första manusen han granskade för dem var Maja
Lundgrens ”Myggor och tigrar” från 2007, som pekade ut ett antal män i Kultursverige för en varierande grad av svinaktighet. Han är tveksam till om förlagen blivit fegare med åren.
– Man kan få den känslan när man följer fallet med Cissi Wallins bok, men jag tror snarare att det handlar om en professionalisering av det här området. När Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” kom 1997 gavs den ut mer eller mindre som den var. De senaste tio åren tror jag att fler och fler förlag har börjat anlita jurister.
I ”Den högsta kasten” namnger Carina Rydberg flera kulturpersonligheter i prekära situationer, precis som Maja Lundgren. Cissi Wallin använder inga riktiga namn, utan omskrivningar i stil med ”Kollegan” eller ”Mediechefen”. Men det spelar ingen roll, enligt Wetterberg.
– Det räcker med att en liten krets kan identifiera vem det handlar om. I ”Märit”-fallet handlade det om invånarna i en liten jämtländsk by.
Det är alltså en helt rimlig omsorg med författaren från förlagets sida att inte vilja ge ut boken, menar Dag Wetterberg.
Metoo-hösten 2017 fick konsekvenser för både utpekade förövare, de som vittnade om övergrepp och för medier. En utpekad har stämt Expressens tidigare chefredaktör Thomas Mattson för förtal och planerar att gå vidare med fler medier. Pressens Opinionsnämnd och Granskningsnämnden (numera Medieombudsmannen) fällde flera medier för deras namnpubliceringar. Cissi Wallin dömdes till att betala 90 000 kronor i skadestånd plus dagsböter, för grovt förtal i en Instagrampost.
Men nu är det alltså två böcker som dragits in i den juridiska och etiska snårskog som omger förtalsbrottet. Förtalsprincipen är densamma – om du pekat ut en person som brottslig eller klandervärd utan att det finns grund eller allmänintresse för detta är det förtal, oavsett om uppgiften är sann eller inte. Men att peka ut någon i en Instagrampost och i en bok är två olika saker. För böcker träder nämligen tryckfrihetsförordningen in.
Vad det får för konsekvenser rent juridiskt är inte helt givet, enligt juristen Ängla Eklund som driver organisationen Institutet för juridik och internet.
– När man byter från ett medium till ett annat blir det många frågetecken rent juridiskt. Då rör vi oss på ett område som inte är särskilt prövat.
Förtalsfall avgörs i regel mellan parterna själva, utan att en åklagare går in och väcker allmänt åtal. Att kammaråklagare Daniel Sunesson valde att göra det i tvisten mellan Cissi Wallin och den hon pekat ut
som förövare rättfärdigade han med den stora spridningen Wallins uppgifter hade fått och att det rörde sig om ett mycket allvarligt brott.
När tryckfrihetsförordningen träder in är det bara justitiekanslern som kan väcka åtal, vilket gör tröskeln ännu lite högre.
– Det krävs mycket för att JK ska ta upp ett fall. Alla har fortfarande rätt att själva driva sin talan, men då riskerar man att få betala rättegångskostnaderna om man förlorar. Det avskräcker många, säger Ängla Eklund.
Evelina Varas har fått en tankeställare av turerna kring ”Hjärtslagen”. Hennes texter har alltid utgått från hennes eget liv och bygger ofta på idogt dagboksskrivande. Att skriva om händelserna i ”Hjärtslagen” var alltså inget konstigt. Däremot blev konsekvenserna tydligare när hon plötsligt stod inför en större läsekrets.
– Jag har flera romanmanus som jag tvekar kring nu, just för att det handlar om personer som står mig nära. Vad kan jag publicera och vad är rätt mot de här personerna? Ett manus handlar om min skilsmässa, vilket är en allmängiltig erfarenhet, men det finns garanterat personer som inte vill att det ska ges ut.
Utgivningen av ”Hjärtslagen” löste hon genom att döpa om den till ”Hjärtslag”, stryka ett par ord och ge ut den på det egenstartade förlaget Orakel. På omslaget står nu att läsa: ”En rakt igenom fiktiv berättelse utan några som helst kopplingar till verkligheten överhuvudtaget”. Egentligen var det aldrig hennes manus som hängde ut en verklig person – texten är fragmentarisk och subtil. Det var i stället ett par uppgifter i pressmeddelandet från förlaget som kunde läggas ihop och avslöja vem den handlade om. Däremot är hon kallad att vittna i en rättsprocess som rör en händelse som beskrivs i boken.
– Men jag särskiljer verkligheten från boken. Det är fortfarande en rätt fåordig poesibok som kanske handlar om en verklig händelse, kanske om maktstrukturer. Det är två komplicerade saker, men två olika saker.
Varas hoppas att det som skett under våren leder till ett samtal om vad litteratur kan och inte kan innehålla.
– Bara för att man skriver om något som påminner om ens eget liv, är inte målet nödvändigtvis att skriva något slags hämndbok. Det är ett förminskande av konstnären, kanske framför allt den kvinnliga konstnären. Man vill göra så bra litteratur som möjligt, och då använder man det bästa material man har. Ibland är det ens eget liv.
Även Cissi Wallin väljer nu att ge ut sin bok på egen hand, men hon skiljer sig från Varas på flera sätt. Hon kallar sig själv aktivist och skriver boken som en del av sin feministiska kamp. Dessutom är hon redan dömd för förtal. Hon förstår att andra kan tolka boken som en hämnd.
– Ja, när man läser om den. Men jag tycker ju det är intressant vad folk säger efter att de faktiskt läst boken. Jag berättar min historia rakt upp och ner. Hade det varit en agiterande bok hade det varit annorlunda, men det är inte så. Det är en ren skildring av början till nu. Motivet har inte varit hämnd, det är en förlängning av rätten att berätta.
Kristoffer Lind på förlaget Lind&co har själv varit i hetluften efter en publicering – de gav ut ”Den motvillige monarken” 2010, som innehöll graverande uppgifter om kungens festvanor. En lärdom av den utgivningen var att man måste kunna försvara vad man publicerar på flera plan än det juridiska.
– Vi står för boken, men en publicering kan få väldigt negativa konsekvenser för de som drabbas av den och deras anhöriga. Så blev det med ”Den motvillige monarken”, kanske i högre grad än vad vi trodde. Sen har alla rätt till sin egen historia. Det är svåra gränsdragningar.
Även om böcker, tidningar och sociala medier har olika juridiska villkor att förhålla sig till, tror han att förlagen noggrant följer alla typer av publiceringar som åtalas.
– Det ska bli spännande att se vad som händer med Cissi Wallins bok. Om den åtalas och fälls tror jag absolut det kan leda till att förlagen blir mer försiktiga.
De senaste tio åren tror jag att fler och fler förlag har börjat anlita jurister
Dag Wetterberg
advokat