Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Låt fler husdrömmar bli verklighet

När unga föreställer sig sitt framtida drömboende är det inte lägenhet som är allra mest eftertraktat. I en Novus-undersökning, med svarande i åldern 18–25, är det hela 71 procent som svarar att de om tio år skulle vilja bo i villa eller radhus om de fick välja fritt.

“Alltför få småhus har byggts under det senaste decenniet” skriver Robert Boije och Fredrik Kopsch på Dagens Nyheters debattsida (11/1). För att husdrömmarna ska kunna bli verklighet måste det dock byggas tillräckligt framöver – vilket tyvärr inte görs. Trots att småhus är den mest efterfrågade boendeformen så har dess andel av bostadsbyggandet sjunkit – från 45 till 20 procent. I många av storstädernas kranskommuner överstiger efterfrågan på småhus utbudet.

Debattörerna identifierar flera faktorer som håller nere nyproduktionen av småhus. Dels brister i den kommunala markplaneringen, och en ovilja att bygga högt i central bebyggelse – som närt trenden att det istället byggs så kallade ”kvartersstäder” i städernas närkommuner. Även bolånetaket och amorteringskravet påverkar negativt, då de missgynnar småhusen till förmån för bostadsrätter. För att kunna köpa en ny villa för sex miljoner behöver ett hushåll 280 000 kronor mer i eget kapital, mot om de skulle köpa en bostadsrätt för samma pris, samt 80 000 kronor mer i årsinkomst för att klara av det första amorteringskravet.

Det är dock inte bara andelen småhus som byggs som är problemet – det byggs för lite i allmänhet, med tanke på bostadsbristen. Idag uppskattar SBAB att det saknas runt 150 000 bostäder i Sverige. När unga tillfrågas om hur de tror att deras bostadssituation vid 30 kommer se ut, jämfört med deras föräldrars i motsvarande ålder, är det få som tror att den kommer vara bättre – fler är de som snarare tror på sämre.

” Det byggs för lite i allmänhet, med tanke på bostadsbristen

Att den utvecklingen behöver vändas kan nog de flesta hålla med om – även politiker. Men i sammanhanget är det dags att vara krass och realistisk kring varför bostadsbristen faktiskt uppstått, varför den inte ”byggs bort”, som så många politiker pratar om, och varför det som byggs i så liten utsträckning motsvarar det köpare och hyreskunder vill ha. Då behöver man, förutom de faktorer som Kopsch och Boije nämner, även rikta ljuset mot hyresregleringen, mot det kommunala planmonopolet och mot de många och detaljstyrande byggreglerna. Det säger något om hur mycket reform som behövs på bostadsmarknaden.

Men i väntan på sådan förändring lär väldigt många husdrömmar förbli just drömmar.