Misslyckade myndighetschefer måste gå att avskeda
Resan till Kanarieöarna under julhelgen ledde till slut till att Dan Eliasson, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) lämnade sitt uppdrag.
Under det senaste året har kritik gång på gång riktats mot MSB. Samordning av insatser och smittspårning, som myndigheten ansvarat för, har havererat. Det borde fått Eliasson att avgå. Nu blev det privata hyckleriet hans fall.
Men Eliasson landar mjukt. Hans förordnande sträcker sig till 2022 och han kommer att sitta på Regeringskansliet tillsammans med andra misslyckade tidigare myndighetschefer och lyfta lön för ingenting. Tyvärr kan Eliasson också dyka upp annanstans. Som han gjort förr.
Mellan 2007 och 2011 var Dan Eliasson generaldirektör för Migrationsverket. Under hans ledning fälldes myndigheten dels i Arbetsdomstolen och fick betala skadestånd, dels av Justitieombudsmannen för brott mot grundlagen.
Trots det fick Dan Eliasson 2011 ett nytt uppdrag som generaldirektör på Försäkringskassan. Under hans tid där uppdagades allvarliga jävsförhållanden vilka Eliasson känt till.
Efter att detta avslöjats, bland annat genom att internutredare granskat sparade mejl, beslutade Eliasson att radera all mejlväxling mellan myndighetens anställda. Något som satte stopp för såväl internutredningar som polisens försök att utreda brott. En medarbetarundersökning på Försäkringskassan 2014 visade också att 75 procent av myndighetens anställda saknade förtroende för Eliasson.
Om inte tidigare så borde det här ha stått klart att Eliasson är olämplig som chef för stora nationella myndigheter. Men inte då. 2014 utsågs han till rikspolischef med uppdrag att omorganisera polisväsendet. Resultatet blev katastrofalt.
Efter att den nya organisationen sjösatts sjönk brottsuppklarningen och poliser sa upp sig på löpande band. När situationen till slut blev ohållbar 2018 förflyttades Eliasson till MSB.
Innan han blev generaldirektör hade Dan Eliasson en lång och framgångsrik karriär som hög politisk tjänsteman. Som sådan har han nära och goda relationer med utnämningsmakten. Relationer som i Eliassons, liksom i många liknande fall, har vägt tungt när myndighetschefer utses.
I dag delas viktiga poster som generaldirektör inte sällan ut som belöning för lång och trogen tjänst. Misslyckas man erbjuds ett nytt försök på en annan myndighet. Det är inget annat än ett hån mot medborgarna.
Att generaldirektörer inte ska kunna avskedas godtyckligt eller tvingas gå på dagen utan ersättning är en självklarhet. Men att låta personer som misskött sitt uppdrag rulla tummarna för hög lön på Regeringskansliet är orimligt, liksom att låta dem hoppa från myndighet till myndighet.
Tyvärr verkar det i princip omöjligt att göra annorledes i dag. Transportstyrelsens förra generaldirektör Maria Ågren, som 2017 sades upp efter att hon erkänt brott för vårdslös behandling av hemliga uppgifter, drev sitt ärende i Arbetsdomstolen. Den beslutade 2019 att Ågren har rätt att få tillbaka sin tjänst i Regeringskansliet.
Det är tydligt att regelverket som omger generaldirektörer behöver en grundlig omgörning. De måste kunna sägas upp en gång för alla, om än med ett rejält avgångsvederlag. Ingen vill se Eliasson och hans gelikar dyka upp som gubben i lådan på ännu en myndighet.