Hanna om vägen tillbaka efter det tuffa cancerbeskedet
Vid hennes första rutinmammografi upptäcktes sjukdomen. Hanna Arnesson hade just fyllt 40 år när hon diagnostiserades med bröstcancer. – Innan tänkte jag ”mina små bröst, jag skulle känna om det var något”. Jag tror att många tänker så – därför är det viktigt att gå på de kontroller man blir kallad till.
Hon beskriver det som att åka snabbtåg.
– Det var full fart, från att jag fick cancerbeskedet. Station efter station svischade förbi – operation, cellgifter, strålning – och det gick inte att kliva av. Inte förrän jag var framme. Så var det verkligen.
Det har gått lite mer än två år sedan Hanna Arnesson kallades till sin första rutinmammografi.
Kallelsen kom precis när hon fyllt 40 år och vid undersökningen fick hon veta att hon inte skulle oroa sig om hon blev tillbakakallad då man första gången inte har några tidigare röntgenbilder att jämföra med. En tid senare damp det ned ett brev – ”välkommen tillbaka”.
– Men när jag kom dit fattade jag snabbt att det var något som inte var bra. Det var ett annat rum, en annan maskin… Läkaren sa även ”onkologen ringer dig på fredag, vi måste ta reda på vad detta är”.
Sittande i solen på sin altan gör Hanna en kort paus men fortsätter snart:
– Det här var en måndag eller tisdag och på fredagen ringde de, precis som hon sagt. Jag fick en tid bokad tisdagen följande vecka och uppmanades att ta med mig någon. Den helgen stod still på något vis. Vi bara grät, jag och min man. Men vi pratade även med barnen och bestämde att vi skulle vara ärliga oavsett vad.
Efter läkarbesöket, då Hanna fick bekräftat att hon drabbats av bröstcancer, skickade den tonåriga dottern ett sms ”hur gick det?”.
– Jag kände ”jag kan inte ljuga men jag kan heller inte tala om det på telefon”, minns Hanna. Jag satte mig i bilen, åkte till skolan och svarade att hon skulle komma ut. Det var fruktansvärt när hon kom gående och vi tittade på varandra…