Jag försöker hålla fast vid att vara här och nu, men det är svårt ibland då tröttheten finns kvar
”
Tiden som följde kantades av behandling på behandling men även av fina stunder.
– Vi firade allt – att cellgifterna var färdiga, strålningen, allt, säger Hanna och ler svagt. Egentligen bara med lite vardagslyx, men jag hade som mål att fira varje avklarad grej. När man är mitt i det känner man sig ändå stark trots att man är så nedbruten fysiskt – ”jag klarade det här!”. Det är ganska konstigt… men jag har faktiskt aldrig känt mig så stark som efter de sista cellgifterna.
Och sent omsider nådde snabbtåget slutstationen. Den avslutande antikroppsbehandlingen som pågick ett år blev Hanna färdig med i somras.
– Fast jag gick tillbaka till mitt arbete redan i början av 2020. Jag kände mig frisk, men det blev en pärs. Jag orkade inte alls så mycket som jag trott. Det känns fortfarande som ett träningspass varje dag på jobbet, men jag blir starkare och starkare.
Även psykiskt har det bitvis varit svårt, en cancersjukdom lämnar ofta både fysiska och psykiska ärr efter sig.
– Det är när allt lagt sig som man hinner tänka, konstaterar Hanna. Men i slutet av förra året fick jag åka i väg en vecka via Cancerrehabfonden. Det var fantastiskt! Alla där var korthåriga – bara en sådan grej, att vi hade det gemensamt.
Hanna funderar lite hon lägger till:
– Man vill inte gnälla inför andra, man vill inte vara ynklig. Men när man träffar de som gått igenom samma sak får man gnälla.
Under sjukdomstiden lärde Hanna även känna en annan kvinna som var i samma
innan sits som hon själv.
– Vi hade till och med samma sorts bröstcancer och följdes åt, jag låg någon vecka före i behandlingen bara. Vi träffades inte jätteofta, men de gånger vi sågs gav det väldigt mycket. Vi kunde diskutera allt och den andre förstod precis.
När Hanna får frågan ”hur känns det att tänka tillbaka på de senaste två åren?” sitter hon tyst en stund och säger sedan:
– Jag kan sakna den tiden. Det har jag funderat på, ”hur kan det vara så?”. Men jag saknar inte sjukdomen i sig utan tankesättet jag hade. Jag tog vara på allt. Att sitta här ute på altanen och lyssna på fåglarna blev viktigt. Jag försöker hålla fast vid att vara här och nu, men det är svårt ibland då tröttheten finns kvar.
Hanna tar fram sin mobiltelefon och visar ett videoklipp som tonårsdottern satt ihop bestående av bilder från hela Hannas cancerresa.
– Hon skickade videon dagen då jag fick min sista antikroppsbehandling. Hon hade tagit bilder jag inte visste om. I början var det jobbigt att se, jag tänkte ”är det där jag?”. Men nu känner jag mig stolt – jag klarade det. Man växer och blir en ny person.
Hanna drar upp tröjärmen. På armen syns en tatuering föreställande Rosa bandet-symbolen.
– Jag har tatuerat mig också, säger hon med ett leende. Det hade jag aldrig vågat tidigare.