Leo Pedersen: ”Måtte bara den där eländiga Dalbobron hålla ett tag till”
Jag har köpt en fastighet. Men det vet ju redan alla, det har ju annonserats i TTELA under rubriken lagfarter.
Varför annonseras det ut som en allmän upplysning? Är det som vigsel på film? Prästen vänder sig mot församlingen, ”om någon har något att invända må denne tala nu”. Man håller andan i biofåtöljen med en näve popcorn. Kommer någon gammal kärlek att resa sig upp? Den rättmätiga? Ingen har invänt mot vårt köp hittills. Vår fastighet, som alls inte är särskilt märkvärdig ligger på andra sidan bron. Den där bron som vare sig stat eller kommun vill kännas vid. Den som enligt expertis håller på att sjunka ner i Vassbotten. Dalbobron. Jag hållet hårt i ratten och skyndar mig sammanbitet över till den andra sidan. Dalsland.
Full av fördomar äntrar jag ”landet”. Är verkligen alla bönder så där snåla och introverta som det sägs och är det sant att unga dalslänningar, både killar och tjejer, kan ha flanellskjorta både till fest, begravning och bröllop så länge den bara är ren? Och måste man verkligen äga en traktor för att bo här uppe? En Epa-traktor alltså.
Genast hittar jag en ledig parkeringsplats och kliver ur bilen. Det är så tyst här. Inga bilar, inte pendeltåget till Borås och inte Smältverket. Istället hörs fågelkvitter och en ensam motorsåg någon kilometer bort. Närmaste bonden heter Ingemar och vi blir kompisar bums. Sedan kommer Kerstin från Bullerbyn och Stefan uppe från korset. Även Marie med hästarna tittar förbi. Ur skogen kommer en man gående. Jag blir genast misstänksam. Säkert en tjuv nere från stan. ”Jag bor här”, säger den mystiska mannen och ler tillbaka mot min misstänksamhet. ”Välkommen hit”. Jag skäms en smula.
Mia vill grilla över öppen eld. En rejäl skogshuggargrill. Men soporna eldar man väl ändå inte i en ständigt rykande tunna på gården? Säg att det inte är sant. På Dal skjuter man själv sin älg. Slaktar och styckar. Fyller frysen full. Reder sig själv. Men vi köper nog maten på Ica som vanligt. Strömlösa kan de vara i dagar här uppe, alla har vedspis. En sån där som inte regeringen gillar. De vet inte hur det är att vara strömlös. Lykke blir fast på en stubbe och börjar gråta något alldeles hjärtskärande och jag skyndar fram, ”hur är det fatt?”. Lykke snyftar, ”jag vet inte vart jag ska gå pappa. Det finns inga vägar här”. Livet på landet är lite besvärligare.
Men först måste fastigheten, som alls inte är särskilt märkvärdig, dräneras. Får jag leda ut regnvattnet mot storbondens dike? Jag håller upp mobilen mot himmelen och får täckning direkt. Bonden Roger äger nästan allt här, ja allt som de andra bönderna inte äger så klart. Roger skrattar bara, ”Ja varför skulle du inte få det? Vi är inte såna här uppe”. Jag funderar lite extra över det där ordet, ”såna”. Fördomarna kommer på skam. Vi packar ihop för den här gången och vänder ner mot tätorten igen. Kommunal service, pendeltåget till Borås och parkeringsböter. Måtte bara den där eländiga Dalbobron hålla ett tag till.
” Lykke snyftar, ”jag vet inte vart jag ska gå pappa. Det finns inga vägar här”.