”Atomic Swing är inte ett band, det är ett sinnestillstånd”
Det har gått 15 år sedan sist. Nu är Atomic Swing tillbaka med både ny musik, turné – och en uppgörelse med 90-talet.
– Vi har slickat asfalt ibland, hyllats ibland, men aldrig riktigt lyckats tajma in våra återföreningar, säger Niclas Frisk.
Vi träffas på puben Big Ben på Södermalm i Stockholm för att prata om Atomic Swing, rockbandet som på 1990-talet hann bildas, lovordas och ”gå i bitar” inom loppet av fem år.
– Alla skulle i väg någonstans, minns Niclas Frisk, som har fungerat som Atomic Swings frontfigur sedan start.
– Folk började tänka på jobb och familj. Det handlade också om ett slags frigörelseprocess från den musik som man hade förknippat med ungdomen.
För Niclas Frisk innebar den frigörelsen att han under ett par år i stället utforskade andra musikstilar, bland annat genom att skriva låtar åt och med artister som Nina Persson och Peter Jöback. Men Atomic Swing fortsatte att göra sig påmint. Redan 2006 var bandet tillbaka med albumet ”The broken habanas”. 2014 samlades gänget för en konsert, 2019 för en Sverigeturné, och i augusti släpps ep:n ”Sing back the light”. Det är bandets första släpp på 15 år, men den här gången drar sig Niclas Frisk för att använda ordet återförening.
– Nej, vi har gjort det här för många gånger nu. Tack och lov. Saker och ting är inte så dramatiska längre.
Han tror att bandmedlemmarna har fortsatt att hitta tillbaka till varandra för att ”musiken är för bra för att inte förvalta”.
– Våra låtar har fortsatt att jaga oss, och jag har känt att okej, då slutar jag att förneka dem.
Därmed inte sagt att den nya ep:n är ett försök att återskapa något som varit. Niclas Frisk vill hellre beskriva Atomic Swing som ”ett sinnestillstånd”.
– Med ep:n har jag försökt att hitta Atomic Swings kärna. Det som har förvärvats under flera år och som man möts av när man som vuxen besöker sitt pojkrum. Nu har vi fått till en kombination som vi inte har hört förut och det känns spännande.
Samtidigt, menar Niclas Frisk, fortsätter många att se Atomic Swing genom ett nostalgiskt 90-talsfilter.
– Och det är fine, jag älskar det vi gjorde då och att det fortfarande kommunicerar med publiken. Men det är klart att det kan provocera lite också, att vi är så förknippade med en viss tid.
Det är anledningen till att det sista spåret på ep:n, en akustisk version av bandets 90-talshit ”Stone me into the groove”, fått tillägget ”1792” i titeln.
– Det är en blinkning till hur folk gärna paketerar oss. Många hoppas ju att vi ska ta dem tillbaka i tiden. På tal om tid. Vilken är den största skillnaden mellan att vara verksam i Musiksverige i dag jämfört med när ni slog igenom?
– Då fanns färre strukturer. Det var fritt fram att själv uppfinna det man ville bli och ha: sitt band, sina texter, sin look. Det fanns inga genvägar. Men i dag vet man redan vad man vill ha. Jag menar, titta på Grammisgalan. Fram till slutet av 90-talet var den ett sjöslag av gränslösa människor. Sist jag var där förstod jag inte var jag hade hamnat, den hade blivit så civiliserad.
Vi lämnar puben och promenerar runt hörnet till bandets replokal, inhyst i samma kulturhus som klassiska Kafé 44.
Keyboardisten Micke Lohse hälsar oss välkomna iförd full 1700-talsmundering – en blinkning till både ep:n och den kommande sensommarturnéns scenkläder.
Turnépremiären äger rum i Kungsbacka den 5 augusti. Publi
”
Det är klart att det kan provocera lite också, att vi är så förknippade med en viss tid.
niclas Frisk
ken kommer att vara sittande, men
Niclas Frisk hoppas ändå på sjöslag. Inte som på 90-talet – ”det skulle vi aldrig överleva” – men i någon form.
– Vi är ju fäder nu. Få ser fram emot sjöslag så mycket som fäder.
När turnén avslutas i september är tanken att Atomic Swing ska fortsätta att spela ihop. Förutom att Niclas Frisk har ”flera idéer som skvalpar runt”, verkar tajmingen äntligen vara rätt.
– Alla mår bra, alla är sams, nu finns tid att göra det vi verkligen vill. Och att spela i Atomic Swing tar en till väldigt spännande platser. Det är ett bra skepp att färdas genom livet i.