Författaren Mats Strandberg: ”Det är en ynnest att lyckas”
Han är författaren som lyckas förvandla våra gråaste vardagsmiljöer till spelplatser för nagelbitande fasa. – Skräckgenren är ett sätt att hantera våra verkliga rädslor, säger Mats Strandberg Själv har han återupptäckt terapin för att komma till rätta med sina.
Mats Strandbergs senaste roman ”Konferensen” kom i våras. Den handlar om en kommuns exploateringsavdelning som åker på personalkonferens. Men tillitsövningarna hinner knappt börjar innan en hämndlysten mördare slår till.
– Den är ett slags kriminalroman. Fast den utspelar sig dygnet innan polisens utredare kommer till platsen och det är offren som står i centrum, säger Mats Strandberg.
Trots att förvecklingarna är ruskiga är själva personporträtten väldigt humoristiska.
– Jag älskar att göra research och fick höra många galna historier från kommunpolitiken. Dessutom har jag stött på flera av de här typerna på olika arbetsplatser genom åren.
Det är just de mänskliga relationerna som intresserar honom och som han tycker är roligast att skildra. Hur människor som är väldigt olika tvingas samarbeta, ofta under extrem press.
Även det egna beteendet fascinerar honom och på senare tid har han återvänt till terapisoffan.
– Det är spännande att utforska nya lager i livet. Jag vill inte stagnera och för mig är det viktigt att komma till rätta med sådant som står i vägen för att utvecklas. Apropå att fylla år så kände jag att jag är för gammal för att fortfarande älta vissa saker, säger han.
Mats Strandberg har bearbetat saker med psykologhjälp tidigare i livet och vet att det hjälper. Det är också ett sätt att förstå andra människor bättre. Just nu funderar han mycket på hur vi minns saker. Hur vi medvetet eller omedvetet friserar och efterkonstruerar saker som vi har varit med om.
– Det behöver inte ens handla om några stora trauman. Det finns en enorm kraft i livslögner som är spännande att utforska.
Att skräck och fantasy blev hans genre går att spåra till uppväxten. Det är i alla fall hans egen teori. Han kommer från den lilla bruksorten Fagersta i Bergslagen. Hans mamma led av en smärtsam reumatisk sjukdom. Hennes plågor var skrämmande och Mats hanterade sin oro genom att plöja böcker.
När han upptäckte Stephen King i tioårsåldern blev det en slags ventil.
– Jag som var rädd för allt kände mig stark av att läsa honom. De utsatta barnen, som nästan alltid förekommer i Kings romaner, fick mig att känna mig mindre ensam.
Som homosexuell och icke sportintresserad kille kände han sig annorlunda och han var mobbad i skolan. Han längtade bort och lämnade hemorten redan som 16-åring då han flyttade till Stockholm för att gå gymnasiet. Via en praktik på TV4 halkade han in på journalistiken.
Efter många års arbete i högt tempo blev han sjukskriven för utmattning. Det blev en viktig vändpunkt. För även om det var en fruktansvärt jobbig tid, innebar krisen också att han insåg att
” Min man är nio år äldre, vilket gör att jag alltid känner mig ung.
han kunde leva på ett annat sätt: Han vågade säga upp sig, börja frilansa och skriva böcker.
Sitt stora genombrott fick han med böckerna ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Nyckeln”, som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. De handlar om ett gäng gymnasietjejer på en bruksort som upptäcker att de har magiska krafter. Fantasysviten var tänkt för ungdomar, men blev en succé även bland vuxna läsare.
– Det är en ynnest att lyckas på det viset. Den framgången har bidragit till att jag kan leva på det här och fortsätta skriva vad jag vill.
Att fylla 45 år känns förvånansvärt mycket, säger han. Som något av ett skifte i livet. Det har fått honom att tänka mer på vad man lämnar efter sig och vilket avtryck man gör.
– Min man och jag har inga egna barn, men jag har en nära och fin relation till min guddotter. Hon ska få ärva mig. Det känns för första gången meningsfullt att lämna efter sig något.
Fast någon åldersnoja lider han inte av.
– Mitt tips för att undvika det är att ha en äldre partner! Min man är nio år äldre, vilket gör att jag alltid känner mig ung, säger Mats Strandberg och skrattar.
– Han visar också att man kan bära sina år väl och fortsätta att utvecklas.