Fin skildring av Spielbergs barndom
Med: Gabriel Labelle, Michelle Williams, Paul Dano, Seth Rogen, Judd Hirsch och David Lynch
USA, 2022 (151 min)
När Steven Spielberg gör en film om sin barndom i New Jersey och om ungdomsåren i först Arizona, sedan Kalifornien blir det en kärleksförklaring till biografmörkrets magi, och en tvättäkta Hollywoodfilm.
Filmen om den judiska familjen Fabelman är inledningsvis lättsam, med en touch av Woody Allens komedier från förr. Regissörens alter ego Sammy är sju år när han går på bio för första gången och ser Cecil B Demilles spektakel ”Världens största show” (1952). Sammy bestämmer sig på stört. Han ska bli filmregissör.
Ett elegant tidshopp. Nu är huvudpersonen tonåring och spelas av Gabriel Labelle. Utan någon budget och med kompisar i huvudrollerna gör Sammy både krigs- och västernfilmer. Det sägs inte rätt ut, men det är ingen tvekan om att den stora idolen och förebilden är John Ford.
I samma veva blir ”The Fabelmans” mörkare i tonen. Pappan Burt (Paul Dano) och hans yrkeskarriär går före allt annat. Mamman Mitzi, enastående fint spelad av Michelle Williams, är olycklig på gränsen till deprimerad. Inte bara för att hon var tvungen att ge upp drömmarna om att bli konsertpianist, det är något annat som skaver henne.
För Sammy blir high school ett helvete. Han blir mobbad av pluggets busar, för att han är jude, och måste hela tiden be om ursäkt, till exempel för att han dödat Jesus, men där går gränsen. När det ser som allra mest nattsvart ut dyker filmen och filmkonsten upp som en räddande ängel.
Visst kan man ifrågasätta om allt vi får se i ”The Fabelmans” verkligen inträffat, men familjen heter ju inte Spielberg och detta är ingen dokumentär och då kan regissören ta sig en del friheter.
Slutet utspelas i Los Angeles 1964. Det korta inhoppet från David Lynch (av alla människor) är väl värt att vänta på. Detta är bra.