Han ska rädda världens vackraste stad från förfall
Toto Bergamo Rossi leder den internationella stiftelsen Venetian Heritage som arbetar för att rädda världens vackraste stad från miljöförstöring, förfall och massturism. Vid sidan av sitt jobb är han svensk honorärkonsul i Venedig och planerar för en utställning om den gustavianska stilen. – Venedig är som en melon som pressas och pressas och till sist riskerar det att inte längre finnas något kvar att pressa ut, framhåller han.
Åskvädret har under natten dragit in över Venedig och på morgonen – när regnet öser ned och vattnet forsar över stenläggningarna är det är nästan folktomt på Markusplatsen och i gränderna där tusentals turister vanligtvis trängs.
– Men du skulle ha sett hur det såg ut i förra veckan även här lite utanför de vanliga turiststråken när det var fint väder, säger Toto Bergamo Rossi. En mardröm.
Regnet är välkommet efter torkan under vintern. Lågvatten, ovanlig lite snöfall i Alperna, ogynnsamma havsströmmar och Italiens längsta flod Po (som rinner ut i Adriatiska havet) med 60 procent mindre vatten än vanligt innebar att flera kanaler var torrlagda i februari. I juli förra året drabbades Venedig av rekordhetta och den värsta torkan på 70 år. När väderprognosen nu visar på skyfall de kommande tre dygnen är det en lättnad för Venedigs invånare som samtidigt fruktar de frekventa översvämningarna som lägger Markusplatsen och gränderna under vatten.
Toto Bergamo Rossi tar emot i sin stora våning i Palazzo Gradenigo vid kanalen Rio Marin nära Canal Grande, som likt ett bakåtvänt S är stadens pulsåder. Palatset byggdes av en av republiken Venedigs 24 grundande och mest framstående familjer i slutet av 1600-talet. Här bodde släktingar till den ursprungliga familjen Gradenigo ända fram till 1999 då våningen lades ut till försäljning.
– Jag var då 30 år och full av energi och hade fått ett mindre arv med begränsningen att pengarna endast fick användas för att köpa ett hem, berättar Toto Bergamo Rossi. Det var tur att priset var i italienska lire och att euron ännu inte var införd som valuta i Italien. Med euron blev det plötsligt dubbelt så dyrt. Och palatset var dessutom i ett förfärligt skick och behövde omfattande renovering.
Att han skulle vara bosatt i Venedig var självklart. Han föddes här 1967 och växte upp som ensamt barn med sin mamma från släkten Colleoni.
– Jag har min fars efternamn men han fanns aldrig med i min uppväxt. Knappast min mamma heller förresten. Jag har mycket att tacka mina kamrater för under barn- och ungdomsåren. De hjälpte mig att få rätt färdriktning.
Och Toto Bergamo Rossi kan inte nog prisa Venedig som en fantastisk plats under barndomen.
– Staden är perfekt för barn, det finns inga faror. Du kan som sjuåring ta din cykel och ge dig iväg längs gränder och över broar till skolan.
På frågan om det inte fanns en risk att trilla i kanalerna ställer sig Toto Bergamo Rossi frågande.
– Absolut inte. Du vet ju var kanalerna finns.
Men en dag, påpekar han, måste tryggheten brytas för nya intryck och Venedig måste tillfälligt lämnas.
– Venedig ligger som en bubbla mitt i lagunen. Det är dags för de stora städerna som Paris och New York. Att öppna ögonen, att uppleva och lära nytt.
Redan som tolvåring blev Toto Bergamo Rossi tagen av Venedigs konstskatter när en släkting tog med honom till ett museum där gamla statyer fanns utställda.
– Jag upptäckte skulpturerna där. Tänkte att det är ju inte traditionell konst som målningar och började läsa allt jag kom över. Var helt tagen av hur olika sorters sten kunde användas.
Han började till slut på Venedigs universitet Ca’foscari efter skolan, lärde sig stenhuggeri och arkitektur. Han fick ett stipendium från Unesco för att kunna hantera och renovera föremål och byggnader i sten och kom som praktikant till Paris och katedralen Notre Dame som höll på att restaureras.
– Jag var ju bara en liten student, men fick vara med och började lära mig allt mer.
Han försökte även själv att skulptera men slog snabbt framtiden som skulptör ur hågen:
– Jag tänkte: glöm det. Varför göra något halvdant när de stora mästarnas verk ständigt behöver renoveras och restaureras?
Utbildningen tog honom till platser över hela Europa och idag är Toto Bergamo Rossi en av världens skickligaste när det gäller restaurering av både stenbyggnader, utsmyckningar och skulpturer. Listan är lång över ikoniska platser i Venedig som han varit med om att rädda både utomhus och inomhus, som Dogepalatset med gravsättningarna och Markuskyrkan, Basilica di San Marco.
Byggnaderna, som omgärdar Markusplatsen, var tidigare kolsvarta av hundratals års föroreningar, men har nu återfått sin ljusa originallyster.
Toto Bergamo Rossi använder numera sin expertis främst till att se till att samordna stora donationer till restaureringarna, att identifiera vad som måste åtgärdas och att övervaka att arbetet sker professionellt.
– I Venedig går yrkeskunskap i arv i generationer. Här finns de mest yrkesskickliga att tillgå, säger han.
Och när hans egen våning i Palazzo Gradenigo började renoveras för 23 år sedan var han både arbetsledare i sitt dåvarande bolag med anställda restauratörer och själv utförare av komplicerade detaljarbeten.
– Som det såg ut när jag kom hit, suckar han och berättar att den stora salen, där vi sitter, var indelad i flera små rum och att väggarna och utsmyckningarna var övermålade med många lager plastfärg och att taket sänkts och målats i vitt ett flertal gånger.
Men när han ställde sig på en stege, gjorde ett hål i taket och kikade in upptäckte han att det fanns en gömd konstskatt under all plast och färg.
– Det var en fresk från 1700-talet med gudinnan Flora och keruber. När vi un
dersökte det hela närmare visade det sig att konstnären var Jacopo Guarana som var elev till en av Venedigs storheter Tiepolo.
Takets frilagda målning påverkade färgsättningen i rummet som går i svagt venetianskt gult.
Våningen andas också inredningsmässigt historia och Toto Bergamo Rossi säger att allt som finns här är ärvt eller inköpt med hans egen smak som vägledare. Han är ingen investerare utan söker skönhet som han njuter av och visar en ganska nyligen inköpt spegel från 1700-talet där inga originaldetaljer har försvunnit.
– Den ser ut som att den är född i det här huset, säger han nöjt och inflikar att den här typen av inredningar faktiskt numera är ganska överkomliga att köpa. Det går mode även i antikviteter.
Han önskar att han skulle ha råd att köpa en av alla vackra skulpturer men säger att han är nöjd med att äga en samling formar till gjutningar från 1700-talet, en har han placerat på en bänk bakom sofforna mellan prydliga högar av böcker.
Böcker är en passion och han är även författare till ett flertal som till exempel om Venedig och de historiska styrande dogerna, ett praktverk inifrån privata palats och ett annat om 150 år av skulptur i den venetianska republiken. Just nu är han sysselsatt med en ny bok mellan allt annat arbete och resor och förklarar hur han får tid.
– Jag har ingen tv, har aldrig haft. Mamma var emot det. Så jag skriver i stället när jag får en stund över.
Trädgården som han når från porten och grinden från palatsets stenlagda inomhusentré, med kolonner, stenbänkar, en stor lanterna från en historiskt venetianskt ”galleo” och en stängd öppning för en båtplats har väckt ett odlingsintresse som han tidigare inte trodde att han hade. Parken var en gång den största i Venedig med stall för 30 hästar. Här sägs också en tjurfäktning ha ägt rum som underhållning för ett blivande tsarpar av Ryssland.
Under fascisttiden i början av 1900 -talet förstatligades dock större delen av parken som bebyggdes. Men en mindre trädgård blev ändå kvar.
– Det var samma sak med trädgården som med palatset, minns han. Förfallen, som en skräphög.
Men med hjälp av skickliga trädgårdsmästare återskapades också detta grönområde som, liksom allt annat i Venedig, vilar på träpålar. Endast växter och träd som med säkerhet även fanns förr i Venedig är planterade längs gångar och gräsmattan. Vita rosor som just slagit ut, rosmarin och jasmin.
Att Toto Bergamo Rossi leder arbetet i stiftelsen Venetian Heritage betyder att han pendlar mellan Venedig och New York där styrelsen och viktiga donatorer finns. Det utländska intresset för att bistå Venedig väcktes på allvar vid den stora översvämningen 1966 och nu finns en rad stiftelser som hjälper till efter förmåga, bland annat en svensk. Flertalet av stiftelserna finns under Unescos paraply. Det var också samarbetet med stiftelsen i Stockholm som gjorde att Toto Bergamo Rossi ombads att ta på sig rollen som oavlönad svensk honorärkonsul i Venedig
"
Men när han ställde sig på en stege, gjorde ett hål i taket och kikade in upptäckte han att det fanns en gömd konstskatt under all plast och färg.
när den tidigare av åldersskäl lämnade.
– Jag tvekade, jag har så mycket att göra. Men när jag slapp att ta hand om det konsulära med pappersarbete tackade jag ja.
Nu planerar han en gustaviansk utställning för att visa upp det tidstypiska från svenske kungen Gustav III:S tid. Möbler, inredningar, konst. Kungen tyckte om ett stramt formspråk med inspiration från antiken. Hans utländska resa 1783–1784, med ett stort sällskap, innefattade både ett besök hos påven i Rom och karnevalen i Venedig. Under resan införskaffade Gustav III en mängd antika skulpturer som återfinns i Sveriges äldsta offentliga konstmuseum, Gustav III:S antikmuseum, i en av flyglarna i Stockholms slott.
– Det vore fantastiskt att få visa upp det gustavianska här i Venedig även om det kan ta tid innan det blir verklighet, säger Toto Bergamo Rossi som säger att han redan som barn förstod att det var viktigt att vara långsiktig och konsekvent.
Och det är det internationella samarbetet som han gärna tar upp som en av framgångsfaktorerna för att så mycket ändå har kunnat restaureras i Venedig. Här finns många partner med stora donationer och även modeföretag som Dior, Bottega Veneta och Louis Vuitton. Bilder från evenemang med insamlingar talar även sitt tydliga språk med förmögna finansiärer, celebriteter och musikstjärnor som Mick Jagger och Elton John.
– Det är mindre prat och mer konkret handling med de stora donatorerna än vad som är vanligt i Italien. Mer resultat. Avtal, undertecknande, klart. Och jag som dessutom har min erfarenhet från en svår familjesituation som barn har lärt mig att aldrig ge upp.
Men Toto Bergamo Rossi inskränker inte sitt engagemang och kunnande till byggnader och oskattbar konst. Han värnar om hela Venedig, som klassades som världsarv 1987 och som har sitt ursprung från år 400-500-talet beroende på hur man räknar. Venedig var en självständig stat och republik från år 697 och har agerat både expansionistiskt och protektionistiskt, belägrats och slagit tillbaka. Republiken upphörde vid Napoleons erövring 1797, Österrike tog under en period över och Venedig och Venetoområdet blev 1866 en del av Italien.
Staden är byggd på 118 små öar i sumpmarken i lagunen som skiljs åt av över 200 kanaler och hålls samman av drygt 400 broar. Sandbankar skyddar lagunen och staden och har endast tre fria passager som leder ut till Egeiska havet. Hela Venedig vilar på miljontals träpålar som fäster i sanden och leran. Staden sjunker långsamt och det är saltvattnet och fukten, när trät exponeras över vattenytan, som gör att det ruttnar. Pålarna måste underhållas och bytas ut.
– Hon är en gammal dam, konstaterar Toto Bergamo Rossi om Venedig. Hon behöver respekt och omsorg. Det krävs ständig renovering, det går inte att ens låta 50 år passera och hoppas på det bästa.
De återkommande översvämningarna är ett konstant problem som Venedig alltid levt med och plankorna som läggs ut på ställningar på Markusplatsen och i gränderna – för att vattnet inte skall nå över stövelskaften på de som promenerar – är tidvis vardag. Men klimatförändringen har gjort översvämningarna mer återkommande och dramatiska. Efter årtionden av debatt, förslag, dragkamper mellan olika intressen och en skriande brist på åtgärder kunde äntligen Mosesprojektet – med ett system av barriärer på havets botten som kan resas vid högvatten – installeras och tas i bruk för ett par år sedan för att förhindra att det stigande vattnet närmast dränker Venedig.
Men det går inte att ha barriärerna konstant uppe under normal ebb- och flod. Vattnet i kanalerna rensas naturligt och talet om det stillastående stinkande kanalvattnet är mer av en ständigt återgiven turistberättelse än en vardaglig realitet. Och trots barriärerna – som skyndades på av ytterligare en dramatisk översvämning 2019 – lever Venedig farligt nära katastrofen.
Toto Bergamo Rossi pekar ut massturismen och rovdriften i den känsliga lagunens träskområden som det största hotet. Här har i århundraden lokala fiskare dragit upp sin fångst men fartygstrafiken har förändrat villkoren.
– De gigantiska monstren till kryssningsfartyg som styrdes rakt in i lagunen var tills alldeles nyligen ett allvarligt miljöproblem, säger han. Lagunen är grund och dess bottenvegetation påverkades och vågor drogs upp. Det finns inga klippor i lagunen och minsta felnavigation var det samma som att skära en kniv rakt genom en tårta. Dessutom grävdes en djup ränna för att stora oljefartyg skulle kunna gå in i hamnen. Katastrof!
Toto Bergamono Rossi tillhörde den aktiva grupp som under många år försökte påverka Venedigs styrande – och borgmästaren inte minst – att sätta stopp för fartygen. Utan resultat. Vissa dagar stävade sex – sju kryssningsfartyg så nära som det gick att komma Markusplatsen mellan gondoler, taxibåtar, vattenbussar, pråmar och småbåtar inte större än badkar som sköter Venedigs transporter.
– Men så visade det sig att två i vår grupp fick en direkt ingång i regeringen i Rom. Och då blev det resultat. Sedan juli 2021 är det förbjudet för både kryssningsfartygen och andra stora fartyg att röra sig i farvattnen nära Venedig. Då hade också ägarna till kryssningsfartygen insett att det var dålig reklam för dem att finnas här.
Men kryssningarna var, enligt Toto Bergamo Rossi, bara en del av problemet med massturismen.
– Vi måste på allvar se Venedig som ett utomhusmuseum, säger han. Och det går inte att låta hur många som helst komma samtidigt. Tänk på konstmuseet Louvren i Paris. Dit köps entrébiljetter i förväg och när biljetterna är slut kan inte fler komma in.
Han anser att enda möjligheten är att begränsa antalet turister, framförallt under högsommaren, för att på det sätter se till att säsongen blir längre. Det hjälper inte, anser Bergamo Rosso, att ta två eller tre euro i entré till museer och kyrkor där konstskatterna finns. Av de miljontals turister som varje år kommer till Venedig går majoriteten aldrig in och tittar på de fantastiska målningarna, skulpturerna och utsmyckningarna. De driver hellre fram genom gränderna med medhavda vatten- och läskflaskor i plast och köper en pizzabit och slår sig ned på trappavsatser och monument. Det hjälper inte att turistvärdar med västar och texten ”välkommen” och ” visa respekt” rör sig i turistströmmarna eller att texten på sopbåtarna manar alla att ”håll Venedig rent.” Det är en ständig kamp mot skräp och graffiti på många hundraåriga husväggar, menar han.
Toto Bergamo Rossi himlar med ögonen när han nämner Venedigs borgmästare och övriga styrande och säger att bristen på insikt om hur massturismen skall hanteras är förödande.
– Vi lever i en fullskalig globalisering och måste inse det och agera därefter. Vi skall inte stänga, men reglera.
Toto Bergamo Rossi uppmanar turisterna att välja att bo på ett av alla hotell. Det finns väldigt många, dyrare och billigare med hänsyn tagen till plånboken.
– Det viktigaste är att vi så snart som möjligt får en lag som förbjuder ”airbnb” där privatpersoner ständigt hyr ut. Jag känner till många som har skaffat flera lägenheter och som hyr ut, men inte för att de behöver inkomsten. De gör det bara av girighet. Snabba pengar. In och ut. Venedig kan inte överleva på det sättet. Venetianare, där familjen har bott i generationer i staden, har inte råd att vara kvar. Bara det senaste året har skolor tvingats stänga för att här inte finns tillräckligt många barn.
"Vi måste på allvar se Venedig som ett utomhusmuseum. Och det går inte att låta hur många som helst komma samtidigt.
Den negativa befolkningsutvecklingen är dramatisk. På 1950-talet bodde 175 000 i Venedig, idag bara omkring 50 000 och nedgången fortsätter med ett tusental om året. Butiker slår igen, mataffärer har svårt att klara sig. Till och med handlarna i den öppna fiskmarknaden med tak vid Rialtobron har besvär att få det att gå ihop.
– Det kommer inte att finnas ett levande Venedig om inte turisterna förstår vad som håller staden vid liv, påpekar Toto Bergamo Rossi och uppmanar alla att handla i de små affärerna och äta på de lokala restaurangerna. Och att de som bor kvar över natten ratar ”airbnb” till förmån för hotellen.
För egen del säger han att det är de planlösa upptäcktsfärderna som är det bästa med Venedig. Trots att han bott här hela sitt liv hittar han ständigt något som han inte sett tidigare.
Det kan vara vid en tur med vattenbussarna, vaporettan, där palats och byggnader som byggts rak ut i kanal Crande Grande bara kan ses från vattnet. Eller i en vattentaxi i kanalsystemet. Eller som oftast till fots med mobilkameran i hand för att fånga en detalj som han inte visste fanns.
Men när turistströmmarna och hettan är som värst lämnar Toto Bergamo Rossi Venedig och åker till en ö vid Kroatiens kust, i närheten av Dubrovnik, där han renoverat ett fullständigt förfallet litet nunnekloster som nu fungerar som hans oas och ger lugn för skrivandet. Under republiktiden erövrade Venedig det här området, både fastlandet och öarna, men förlorade det sedan för gott. Toto Bergamo Rossi har funnits med i renoveringar i Kroatien av mycket under årens lopp som Venetian Heritage bistått med. På ön där han återställt både det lilla klostret och kyrkan alldeles intill ska han i några veckor i sommar skriva. Där finns bara omkring 200 bofasta, en handfull utlänningar med egna hus, lokala handlare, inga bilar, inga turister.
– Men längtan tillbaka hem till Venedig finns alltid där, påminner han. Mitt och Venedigs liv är för evigt sammanflätat.