Gosling och Blunt i toppform
Med: Ryan Gosling, Emily Blunt, Aaron Taylor Johnson, Winston Duke och Hannah Waddingham
USA, 2024 (126 min)
Den elake skulle utnämna Ryan Gosling till grabbkulturens trojanska häst.
Få skådespelare har en så märklig dragning till riktigt dudeiga projekt – för att samtidigt förse dem med en tillräcklig dos progressivitet, självdistans och subversivitet för att passera på den här sidan millennieskiftet.
Den som sett ”The nice guys” från 2016 vet vad jag talar om. Det är mer eller mindre en ”Dödligt vapen” i sjuttiotalspolisonger, en riktig korvfest, där kvinnorna antingen är prostituerade eller porraktriser. Samtidigt, och kanske just därför, är det en av de roligaste filmerna om tuppig manlighet från senare år.
Mycket på grund av Goslings fantastiska känsla för fysisk komik och hur man spelar på sin ambivalens. Tillräckligt snygg och charmig för att man ska vilja vara honom, samtidigt så sårbar, klumpig och vilse att han aldrig riskerar att hamna i ett Bruce Willis-fack.
Actionfilmen ”The fall guy” är en på alla sätt typisk Ryan Gosling-film, en rulle som likt filmens huvudperson stuntmannen utför en rätt våghalsig balansakt mellan Sylvester Stallone-tradition och småwoke blockbuster. Å ena sidan ett frieri till alla killar som älskade att åka BMX som barn och brinner för filmvåld, akrobatiska actionnummer och sjyssta one-liners.
Å den andra en rätt bussig grabbmoralitet där en stukad förlorare tar sig samman, lär sig att snacka känslor och får tillbaka bruden på slutet.
Premissen är egentligen ingenting att skriva hem om. Här luras den brutne stuntmannen Colt Seavers (Gosling) in i ett filmprojekt som regisseras av hans ex-flickvän Jody (Emily Blunt) och vad som sedan följer är en i princip obruten serie av explosioner, biljakter och en ytterst tunn mordintrig.
Det är oavbrutet underhållande. Efter en lite svajig start hittar ”The fall guy” snart formen och lånar, i godmodig postmodern anda, lite allt möjligt ur kioskvältarnas skafferi: stilgrepp från noir i mordhistorien, den oskyldigt anklagade mannen från Hitchcock och ”The fugitive” och det Hollywoodsatiriska
anslaget från ”Tropic thunder”, ”The player” och ”Hail Caesar”.
Låter det som en maffig filmtårta? Det är det också. Som funkar absolut bäst i samspelet mellan Gosling och Blunt, två benådade komediskådespelare med absolut gehör för själva ögonblicket och för hur man förser en ganska trist dialog med screwballkänsla. Här finns både en uppgörelsescen via megafon och regianvisningar och ett slagsmål i rymdvarelsedräkt som snuddar vid det briljanta.
Samtidigt glömmer ”The fall guy” aldrig vad den är: en rulle som ska få gosshjärtan att slå lite snabbare. Soundtracket gödslas därmed med dieselosande rock som Kiss, AC/DC och Darkness och intrigen med svärddueller med sexiga tjejer, intergalaktiska krig vid Sydneys operahus samt hopp mellan fordon i höga hastigheter. Men utan att någonsin tappa i självironisk distans.
Framtidens Gosling-kännare kommer förmodligen att gräla om huruvida ”The fall guy” är en parodi på actiongenren eller en kärleksförklaring till den. Svaret är antagligen lika amibvalent som Gosling är som kulturell symbol. Både och.
Det är det som gör den lustfylld.
Titta också på:
”The nice guys” (Shane Black, 2016) ”The last action hero”
(John Mctiernan, 1993)
”Edge of tomorrow” (Doug Liman, 2014)
"Actionfilmen ”The fall guy” är en på alla sätt typisk Ryan Gosling-film, en rulle som likt filmens huvudperson stuntmannen utför en rätt våghalsig balansakt mellan Sylvester Stallone-tradition och småwoke blockbuster.