Efter kannibaler satsar regissören på tennis
Med: Zendaya, Mike Faist och Josh O’connor
USA, 2024 (171 min)
Efter nyinspelningen av Dario Argentos skräckfilm ”Suspiria” gjorde den italienska regissören Luca Guadagnino ”Flesh and bone”: en Romeo och Julia-variant med det udda greppet att dramats kärlekspar är glupska kannibaler.
Efter det blodslafset tycker Guadagnino att det är dags för en tennisfilm, som också är ett triangeldrama och dessutom ett försök till sexig komedi, totaldominerad av huvudrollsinnehavarna Zendaya, Mike Faist och Josh O’connor.
Challenger betyder utmanare. Challenger Tour ligger snäppet under ATP, men kan fungera som en språngbräda för målinriktade spelare.
Om man bortser från det konstanta hoppandet fram och tillbaka i tiden är själva handlingen i ”Challengers” enkel. Tennistalangerna Art Donaldson (Faist) och Patrick
Zweig (O’connor) har varit bästisar sedan barnsben. Under uppväxten gör de precis allting tillsammans. De spelar dubbel, badar bastu och delar hotellrum. Relationen håller på att utvecklas till något mer än en ”bromance”.
Saker och ting förändras när 18-åriga Tashi Duncan (Zendaya) gör entré. Hon är en megabegåvad tennisspelare och hon är dessutom ofattbart snygg. Killarna faller pladask, för samma tjej. Vänskapen övergår i rivalitet.
Att kolla tennismatcher på tv kan vara sövande. I ”Challengers” är det fullt ös. Guadagnino växlar mellan fågelperspektiv, närbilder och svepande handkamera. Spelarna svettas, stånkar och får raseriutbrott. Vid ett tillfälle slår Patrick sin tennisracket i småbitar. Han får en
"Killarna faller pladask, för samma tjej. Vänskapen övergår i rivalitet.
varning, för ”racketmisshandel”. Inte utan att man kommer att tänka på John Mcenroe.
I filmens nutid är året 2019 och platsen New Rochelle där en Challenger Tour-titel står på spel. Art har problem med självförtroendet och funderar på att lägga av. Tashi, som nu är hans hustru och tillika tränare, vill inte lyssna på det örat. US Open finns fortfarande inom räckhåll.
Den rebelliskt lagde Patrick är nere för räkning och luspank. I tillbakablickarna förklaras i princip rubbet, men berättarstrukturen är fasligt rörig. Väldigt bra tennis, dock, och det kanske är det mest väsentliga i en tennisfilm.
Titta också på:
”Jules och Jim” (François Truffaut, 1962) ”Borg” (Janus Metz, 2017)
”Call me by your name”
(Luca Guadagnino, 2017)