Lättsam nostalgi slinker ner
Har ingen aning om hur underhållningsprogrammet ”Årets retro” blev till. Men det känns som att det skulle ha kunnat gå till så här:
Underhållningsgenierna Henrik Schyffert och Edward af Sillén lärde känna varandra under årets Melodifestival. Mellan varven pratade de minnen. Amerikanska sitcoms. Trackslistan. Modet i ”Söndagsöppet”. Hur ”Sex and the city” blev en trendsättare. Trauman från svenska såpor. Cheiron-studion. Hugh Grant. Och så vidare.
– Finns det inte ett tv-program i det här? sa Schyffert. – Jovisst, sa af Sillén. – Och så får Gina Dirawi vara programledare, genustänket är viktigt, sa Schyffert.
– Ja, jag känner ju alla höjdare på SVT, de vill att hon helst ska leda vartenda program de gör, sa af Sillén.
Så nu bjuds vi på nostalgiska populärkulturella frågeleken ”Årets retro”. Fyra program på raken klockan 20.00 torsdag–söndag 18–21 augusti. Tre lag möter varandra innan det blir final i sista programmet.
Har sett premiärprogrammet där Karin Magnusson/Adam Alsing möter Hannah Fahl/Mats Strandberg. Tredje paret är Jan Gradvall/Parisa Amiri. Några är kända, några är kända i Stockholms mediavärld, alla är kunniga när det gäller 1980- och 1990-talets populärkultur.
Gina Dirawi ställer frågor, men det är Henrik Schyffert, i rollen som domare, som tar stor plats. Som skämtar hela tiden på sitt typiskt lite ironiska vis. Att tävla är inte alltid viktigast, det är snarare att kunna babbla på kring frågorna. Det kan alla utom en tävlande, som mest ser så lidande ut att det nästan blir kul. Hen gör sig klart bättre som skribent än tvdeltagare.
”Årets retro” slinker ned som lättsam lågbudgetunderhållning. Inte särskilt bra. Inte direkt dåligt heller. Bara som något Schyffert och af Sillén nog har gjort lite grann med vänster hand…
Inte särskilt bra. Inte särskilt dåligt heller