”Jäklar, vilket bra program!”
År 2014 föll både tv-tittarna och Kristallenjuryn pladask för ”Jills veranda”. Programmet där cancersjuke rocktrummisen Kristian Gidlund (1983–2013) besökte Nashville inte så långt innan han gick bort, är bland det mest känslosamma som har visats i svensk tv. Det när Magnus Carlson och Jill Johnson upptäckte hemlöse Doug Seegers spelande i ett gatuhörn, blev till en sympatisk framgångssaga. Och Jill och programmet vann tre Kristallenpriser.
Andra säsongen var svagare. Man började fundera över hur djupt Jill egentligen bottnade i countrymusiken. Och hennes ointresse för Veronica Maggio resulterade i en timmes bottennapp med noll kemi mellan de båda artisterna.
Var därför lite tveksam inför denna tredje säsong.
Av artisterna – Lisa Nilsson, Maxida Märak, Dregen, Ana Diaz, Erik Lundin och Mia Skäringer – var det bara två jag i förväg hade koll på.
Maxida Märak, 29-årig svensk-samisk jojkare, hiphopartist, skådespelerska och aktivist för samers rättigheter, var inte en av dem. Jill Johnson erkänner tidigt i premiäravsnittet – onsdagen den 15 november i SVT1 – att hon inte heller har det. Men jäklar, vilket bra program! Man förstår att Maxida Märak har koll, när låten hon vill sjunga i Nashville är Buffy Sainte-Maries ”Soldier blue”, titelmelodi till en omdiskuterad västernfilm från 1970. Gillar också hennes rättframma inställning till boskap (”jag gillar att äta dem och ha dem på mig”) och krav på att få träffa folk från USA:s urbefolkning, indianerna. Mötet mellan henne och Bill Miller, countrysångare med mohikanskt ursprung, blir väldigt starkt.
I andra avsnittet gör Mia Skäringer skojsig entré som Tabita. Sedan blir det lite oväntat en resa rakt in i hjärtat av USA:s fattigdom. Två avsnitt som lovar gott för nya ”Jills veranda”.
Man förstår att Maxida Märak har koll